Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plank, tirader och björntråd

Annons

Spinneriet hade en garnaffär som vette mot torget. Entrén flankerades av två skyltfönster. Dörren och de båda fönstren skyddades av en stor ljusröd markis. Butiken var ullspinneriets ansikte mot yttervärlden. Vägen från produktion till minutförsäljning kunde knappast vara mycket kortare. Fabriken låg bara ett par stenkast väster om huset Kärrlandet 2. Det enda man kunde ana av spinneriet härifrån var den höga skorstenen, som tillsammans med Heliga Trefaldighetskyrkan dominerade silhuetten i denna del av staden.

Butikens bakdörr låg i det nordöstra hörnet av gården. Det var en underbar plats för den låg nästan alltid i lä för vinden. Fullständigt ljuvligt var det att i denna vrå känna marssolens första värmande strålar eller fånga upp den bitterljuva, sista värmen av en kvardröjande brittsommar.

Som alla andra butiker höll garnaffären lunchstängt. Rasterna tillvaratogs maximalt av butikens föreståndarinna och hennes kvinnliga biträde för en passionerad soldyrkan just i denna hörna. Dessvärre hade de ingen större förståelse för våra smällare, som fick dem att gällt skrikande hoppa en halv meter.

Mellan träsvarveriet och den sömniga tvärgata som korsade huvudleden löpte ett träplank. Detta låg utmed Nygatan och tillhörde spinneriet. Bakom planket låg fabrikens lager för inkommande gods. Mellan lagerbyggnaden och planket fanns ett smalt prång, en alldeles egen och för de flesta okänd värld, som aldrig upphörde att fascinera oss. Prånget var bara någon meter brett och på marken låg en tjock, fjädrande matta från generationer av löv som virvlat in från esplanadens lindar.

Ljuset nådde inte riktigt ner till botten av prånget och trafikbruset från huvudleden utanför dämpades av planket. Detta gjorde denna plats till en spännande och dunkel värld som satte vår fantasi i rörelse. Kontrasten mellan prånget och den livliga trafiken utanför var total. En plats som gjord för hemliga möten och diverse bustricks.

På ett ställe fanns ett litet hål i planket, alldeles i nivå med trottoaren. Tacksamt nog var denna grusbelagd, vilket gjorde platsen idealisk för det klassiska plånboksnumret. En vacker försommardag var det så dags för galapremiär. Plånboken var gammal och sliten och hade tillhört min far. När han köpte en ny hade jag snabbt varit framme och ”räddat” den gamla till eftervärlden.

Nogsamt fyllde vi den med sönderklippt papper tills den var riktigt fet inbjudande, knöt fast den vid en tunn, grå björntråd, lade ut den mitt på trottoaren och förde in tråden genom hålet i planket. Slutligen täckte vi över björntråden med grus från trottoaren. För att undgå upptäckt måste dessa moment ske snabbt och effektivt. Vi hade därför valt att förlägga premiären till en tidig söndagsmorgon, då trottoaren inte skulle vara alltför frekventerad.

Fällan var gillrad och under andlös väntan lade vi oss bakom planket och inväntade vårt första offer. Det fanns bara ett hål i planket och genom lottdragning hade jag blivit utsedd till dagens första operatör.

Och vi behövde inte vänta länge. Genom olika springor i planket kunde vi alla se hur en man kom gående på trottoaren i vår riktning.

När han fick syn på plånboken saktade han in stegen, stannade upp, tittade klentroget på plånboken och såg sig försiktigt omkring, ja till och med rakt upp mot skyn! Med en oanad snabbhet kastade han sig över plånboken. Men för sent, jag hade redan dragit i tråden och med ett besviket läte fick han se den glida ur sina händer.

Tyvärr hade vi förbisett en liten detalj: hålet i planket var mindre än plånboken.

Mannens ansikte genomgick en provkarta av uttryck, från genuin förvåning till bitter besvikelse och vidare till högröd ilska. Men med ett bullrande skratt kastade han till slut tillbaka plånboken över planket. ”Bättre lycka nästa gång, grabbar!”. Länge hördes hans skratt eka över kvarteret.

Bakom planket begrundade vi den otroliga klantighet som gjort premiären till ett sådant fiasko. I prången rådde en lindrigt sagt tryckt stämning.

Men skam den som ger sig! Med förstärkt självförtroende gjorde vi snart hålet större och plånboksnumret blev därefter en pålitlig glädjekälla.

Bertil Aspengren

Mer läsning

Annons