Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Slag, sparkar, svett och skratt i dojon

/
  • Det är tuffa tag i Gefle Kyokushins dojo när tantgruppen tränar.
  • Karin Holmbäck, Elisabeth Almqvist, Catarina Hedlund, Annika Norlander, Gabriella Stjerneklev och Veronica Liljeroth har blivit ett sammansvetsat gäng genom karaten. Här poserar de framför bilden av Sosai Masutatsu Oyama, grundaren av kyokushin karate.
  • Gabriella Stjerneklev tar emot ett slag av Veronica Liljeroth.
  • Det är mycket skratt under de hårda träningarna också. På bilden Karin Holmbäck och Catarina Hedlund.
  • Fullkontaktskarate innebär att man får slå och sparka med hela sin muskelstyrka.
  • Annika Norlander är beredd på ett slag från Elisabeth Almqvist.
  • Elisabeth Almqvist och Annika Norlander.

Karatetanterna kallar de sig. De sex 40-plus-kvinnorna hade alla barn som tränade fullkontaktskarate och bestämde sig för att själva börja.
Nu har många av barnen slutat, men mammorna tränar fortfarande och har blivit ett sammansvetsat gäng.
– Vi svettas, sliter, slåss och skrattar mycket och ofta, säger Veronica Liljeroth.

Annons

Jag träffar Karin Holmbäck, 41 år, Elisabeth Almqvist, 43 år, Catarina Hedlund, 42 år, Annika Norlander, 42 år, Gabriella Stjerneklev, 46 år och Veronica Liljeroth, 50 år, i Gefle Kyokushins dojo på Söder i Gävle. Det är här de har lärt känna varandra, ingen av dem var kompisar sedan förr eller kollegor. Karaten förde dem samman när deras barn började träna.

För sju-åtta år sedan startade en 35-plus-grupp, Elisabeth var med redan från start, sedan har de andra hoppat med allt eftersom.

– Jag var sist att komma med i tantgruppen för tre år sedan, säger Gabriella.

Sedan dess har de setts ganska ofta. De tränar tre-fyra gånger i veckan tillsammans och förutom det har de hunnit med ett antal träningsläger.

– Vi tycker om att jämföra oss med andra tantgrupper i andra klubbar, säger Catarina.

– Ja, vi är starka tanter. Vi brukar vinna över dem, säger Annika.

Kyokushin är en karatestil där det är tillåtet att använda maximal muskelkraft i slag och sparkar vilket har resulterat i en hel del blåmärken hos tjejerna.

– Vi är lite knäppa. Vi brukar jämföra blåmärken med varandra, säger Catarina.

– Ja, för ett tag sedan skickade jag ett mms till Elisabeth med en bild på ett jättestort blåmärke som jag fått efter ett slag från henne, säger Veronica.

– Då svarade jag faktiskt förlåt, säger Elisabeth.

Men några ursäkter tjejerna emellan hörs inte under träningspasset den här torsdagskvällen. Det är många hårda slag och sparkar men också ett stort mått av respekt i dojon. Innan en träning går alla alltid ner på knä i en hälsning och har sedan en kort meditation inför passet, samma sak sker efter träningspasset.

– Först tyckte jag att det kändes konstigt, men nu känns det här strikta bara skönt. Man lämnar allt annat utanför, säger Veronica.

– Men vi blir lite som en sekt, karatesekten, säger Karin och skrattar.

– Respekten och ödmjukheten inom sporten är speciell, det får man inte i någon annan klubb. Det är inte som en bowlingklubb direkt, säger Veronica.

Osu är ett ord som hörs väldigt många gånger under träningen. Det sägs i stället för tack eller som en bekräftelse på att man har uppfattat det tränaren sagt. Och för tjejerna verkar ordet finnas med nästan jämt.

– Jag har sagt det till en i kassan på McDonalds och på träning på Korpen, då funderar folk vad man håller på med, säger Gabriella och skrattar.

– Ja, jag har sagt det under möten på jobbet när någon har sagt något med bestämd röst, berättar Veronica.

Gabriella berättar att hon en gång när hon var sen till ett jobbmöte var på väg att gå ner på knä med ryggen mot de andra som man gör om man kommer sent till träningen.

– Men jag kom på mig i sista stund, det var tur.

Hon brukar också använda korridoren på väg till kopiatorn på jobbet för att öva olika slag, sparkar och kator. Även Elisabeth minns hur hon brukade träna kator på fabriksgolvet när hon jobbade nattskift på Korsnäs.

– Speciellt inför graderingar, säger hon.

Vid graderingar till ett högre bälte är det tuffa bedömningar av hur slag och sparkar ser ut och man måste komma ihåg flera olika kator (en serie standardiserade tekniker och ställningar som utförs åt olika håll efter ett bestämt mönster). Elisabeth är den i tantgruppen som har gått längst, hon har svart bälte, men säger att hon inte vill gå igenom en till gradering.

– Nej, man är så nervös inför varje gradering att man skulle vilja lägga en pizza på mattan, säger Karin.

– Det är ett tufft psykologiskt spel från bedömarna vid graderingarna, berättar Catarina.

Men då har tjejerna ett starkt stöd av de andra i gruppen.

– Vi har lärt känna varandra väldigt bra. Vi kan pusha varandra mentalt bara genom att titta på varandra, säger Veronica.

Mer läsning

Annons