Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack för att ni har delat med er av ert liv!

/

Annons

Nu gör jag min sista dag här på familjeredaktörsposten. Till hösten börjar jag plugga till tandsköterska och tar tjänstledigt. Som det känns nu kommer jag nog inte tillbaka till Arbetarbladet efter min studietid, men man ska aldrig säga aldrig.

Jag skulle vilja tacka alla er som har delat med er av ert liv till mig och läsarna här på Släkt&vänner. Ni har berättat om glädje, sorg och andra viktiga händelser i era liv. Jag har också fått förmånen att komma hem till många av er som jag har skrivit om, ni har bjudit in mig i era hem, bjudit på hembakat och kaffe i fina koppar vid ert köksbord. Det är mötet med er som har varit det bästa med det här jobbet!

I höstas drog jag i gång serien "Hunden och jag", det blev en riktig succé, det vällde in bilder på mattar och hussar med sina älsklingar. I våras gjorde jag samma grej fast med temat "Vänner för livet" och jag har fått träffa några riktigt goda vänner och coola kompisgäng. Värmen mellan Monica Wahlström och Ingalill Olsson och stämningen när karatetanterna tränade i dojon på Söder minns jag särskilt. Och den serien är inte slut än, min vikarie Moa Roos Svensson som du ser i spalten här intill, tar gärna emot era bilder eller kommer och träffar er. Jag vill särskilt uppmana er män att berätta om er vänskap, under min serie har bara en man varit med. Visst har väl ni män också viktiga vänskapsband?

Jag gjorde min första tidning, Splash, tillsammans med några kompisar som tioåring. Sedan dess har journalistiken varit mitt kall, som 13-åring började jag på Söderhamnskurirens ung-redaktion, efter gymnasiet blev det journalisthögskolan i Sundsvall och sedan ett sommarvikariat som ledde till fast jobb här på Arbetarbladet.

Det var 16 år sedan nu, 16 år är en lång tid. Jag har suttit på många stolar här på tidningen, jag började sommarjobba som allmänreporter och nöjesredaktör, fick sedan fast jobb som redigerare och efter några år blev jag nattchef, vilket jag var i ungefär tio år. Jobbet som nattchef innebar att jag var arbetsledare för tre–fyra redigerare på kvällen och tillsammans byggde vi tidningen som ett pussel. Just att vi gjorde det tillsammans var det jag gillade bäst med den tjänsten. Nu finns det varken redigerare eller nattchefer kvar på Arbetarbladet, tidningen redigeras sedan en tid tillbaka i Sundsvall.

Efter att ha jobbat med formprojekt och vikarierat som nyhetschef fick jag i augusti förra året tjänsten som Släkt&vänner-redaktör. Jag har som sagt verkligen älskat att få träffa alla er som jag har skrivit om, men jag saknar lite av lagkänslan vi hade under kvällsskiften. Om jag har förstått jobbet på en tandvårdsklinik rätt så innebär det mycket lagarbete, dessutom får man träffa nya människor hela tiden och har en chans att få hjälpa dem.

Att träffa människor och få chansen att hjälpa dem var några av de saker som lockade mig med journalistyrket. Nu hoppas jag få chansen att göra detta inom tandvården i stället. Kanske vi ses där nästa gång, kanske blir jag hembjuden på kaffe och hembakat!

Mer läsning

Annons