Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Treårsfisen visar väl att jag duger

/

Annons

Vi satt och åt lunch på Nian med krabaterna i varsin matstol.

Och plötsligt föll frågan, som från himlen, fast egentligen från föräldern till vänster om mig:

– Vill du bli gudmor till Elis och Sixten?

Tiden stannade ett ögonblick, men med en tår i ögonvrån fick jag fram ett leende och ett: ”Ja, såklart!” till slut.

Vilket fantastiskt hedersuppdrag! Men samtidigt; herre gud. Hur ska man kunna uppfylla förväntningarna på en gudmor?

Mina ambitioner var stora. Jag skulle lära dem allt som inte deras föräldrar kan eller har tid med, som att läsa Fader vår och göra bakpulverbomber i tomma snusdosor.

Men det blev inte riktigt som jag trodde. Vardagen kommer ikapp också en gudmor. Med två egna barn i tonåren är det svårt att hinna med de små pallervantarna, särskilt när de går och lägger sig så förtvivlat tidigt om kvällarna.

Och visst. Jag har matat med välling, puréer och riktig mat, rullat vagn, lekt i lekparker, på järnvägsmuseet och på traktormuseet, åkt båt, badat, klappat katter, spelat spel och käkat tårta. Men inte så mycket som jag tänkte.

Föräldrarna har aldrig klagat. Men mitt samvete har gnagt.

I måndags kväll bokade vi tid och fick en välsignad kväll. När jag kom dundrade de nerför trappan från tv-rummet med ett hojtande ”Hej Ilina!”. Vi åt lasagne, lekte häst och de lärde mig allt om Chuggington-tåg på Disney Junior-tv.

Elis gjorde kullerbyttor i mitt knä och avfyrade en fläktande, ogenerad treårsfis i mitt ansikte utan att jag blev arg (vad är gudmödrar annars till för?), till Sixtens stora nöje.

Innan jag gick fick jag både borsta tänder, sätta på nattblöja och läsa saga.

Vad kan man mer begära? Jag duger.

Mer läsning

Annons