Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tross, dammsugare & larvfötter

Annons

Gång på gång blev vi påminda om den andra världen - den som fanns där bakom knuten och som fortfarande stod i brand.

Ett vanligt inslag var de militära truppförflyttningar som gick igenom staden så centralt som möjligt - förmodligen för att underblåsa folkets moral. Detta innebar att de då och då passerade förbi på huvudgatan alldeles framför vårt hus.

Detta var tacksamma inslag i vardagen som vi helst inte ville missa. Men den här gången var det något speciellt - ett djupt, rytande läte som vi aldrig hört förr. Min bror och jag rusade ut på gatan. Jag stirrade med förundran, för det var första gången jag såg en stridsvagn. Jag såg hur larvfötterna lämnade vita märken i gatan framför mig och kände hur marken skakade. Ja, det var till och med så att de stora glasrutorna i frisersalongen bakom mig skallrade.

Efter stridsvagnarna följde en trupp infanterisoldater. Jag minns att jag frågade min bror varför de gick omkring med dammsugare på ryggen. "Eldkastare", väste han i mitt öra. "Arméns nya hemliga vapen!"

Sist i kolonnen kom trossen med små kompakta tvåhjuliga kärror dragna av kraftiga ardennerhästar. Kuskarna gick och höll i tömmarna vid sidan om. Jag minns att jag frågade min bror om det här också var arméns nya hemliga vapen - men jag fick inget svar.

Plötsligt, mitt framför oss vacklade en av hästarna till, fortsatte några stapplande steg och segnade slutligen ner på marken och tog den vältande kärran med sig i fallet. Jag minns hur kusken snabbt lösgjorde hästen från seldonen, hur den gula hästen låg där med vidöppna, lugna ögon och hur den stora kroppen hävdes i snabba andetag.

Jag minns att en mindre folksamling bildats runt hästen och att en soldat med vit armbindel närmade sig med en pistol i handen.

Sedan hade min far dykt upp från ingenstans, precis som han alltid brukade, och häftigt gripit tag i mig och dragit iväg med mig, bort från det havererade ekipaget och in i kvarterets innergård.

Utifrån gatan hördes en dov knall och resten har jag förmodligen förträngt...

Bertil Aspenberg

Mer läsning

Annons