Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Slav under Katniss

Åh Katniss, stackars Katniss. Hon har tvivel stämplat i pannan. Är det rätt att göra uppror?

Annons

Är det särskilt klokt att ställa upp som propagandahjälte för revolutionen? Allt tycks fortfarande vara ett spel där hon är brickan.

Den bekymrade uppsynen ger inte mycket utrymme för Jennifer Lawrences skådespeleri. Men det finns desto fler energiska och meriterade aktörer på plats. Philip Seymour Hoffman i en av sina sista roller, Julianne Moore, Woody Harrelson, Donald Sutherland. De bär upp den här stofilmen på ett i högsta grad värdigt sätt. För ja, det är ett biokoncept, ja filmen har inget slut utan bara en fortsättning, och ja, den känns som en transportsträcka.

Men ändå. Ett koncentrerat drama utspelar sig. "Hungerspelen" var ett strategispel och fortsättningen ”Mockingjay” handlar om nervpress. Hur det känns att vara den som väntar som på dödsbud, den som hukar av skräck i skyddsrummen (som påminner om andra världskrigets), den som tvekar om vilket nästa drag som är det rätta.

Hur det känns att likt Katniss misstänka sig vara utnyttjad, ett redskap – eller offer. För högre syften.

Inre tankekonflikter alltså, inte så mycket action. Mindre av äventyr och skjuta fiender. Mer beräkning.Bara en gång får Katniss använda pilbågen. Istället är hon ”Mockingjay”, ”härmskrikan”, upprorens egen Che-symbol. Den unga hjälten som vågade sätta sig upp mot makten har motvilligt förvandlats till en pin i form av fågel.

Om man inte sett de två tidigare filmerna låter allt det här möjligen oklart. Men då ska man kanske inte heller göra sig besvär. ”Hungerspelen” – efter Suzanne Collins ungdomsromaner – är sitt eget universum. En framtida värld där en galen diktator modell romersk kejsartyrann med tillgång till digital teknik, storebrors-styr över massorna i riket Panems arbetarsatelliter.

Vi, publiken, kommer slaviskt att återvända, när det är dags för nästa, avslutande, del.