Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sluta på topp

Andra säsongen av den brittiska komediserien ”Green wing” visas nu på Kanal 9, och trots att det är repriser ser jag gärna avsnitten igen.

Annons

Blandningen av bisarr humor, väldigt grova sexskämt och bra skådespelare gör det svårt att slita sig. Serien är nog faktiskt mer tilltalande just för att den är så udda.

Valet att med jämna mellanrum använda slowmotion eller snabbspolning förstärker bara den annorlunda och drömlika – eller mardrömslika, beroende på hur mycket man gillar serien, stämningen. Den utspelar sig på ett sjukhus, men handlingen har i stort sett inget med någon form av sjukvårdsarbete att göra. Handling är kanske också att ta i. Det känns emellanåt snarare som korta sketcher med rollfigurer som aldrig förändras.

Men det fungerar alltså trots att det är så annorlunda och vågat. Och nog är det vågat. Inte minst dialogen är allt annat än barntillåten. Därför var det, till exempel, lite överraskande för mig att se en från kaffereklamfilmer känd välfriserad och vältalig engelsman här spela gravt sexfixerad kirurg.

Många av de andra skådespelarna känns igen från andra brittiska humorserier, och man kan undra om talangen smittar av sig. Man skulle kunna göra ett väldigt omfattande diagram över alla duktiga och roliga skådisar som har dykt upp i ”varandras” tv-serier under åren. Men jag tror att en annan viktig anledning till att många brittiska humorserier är så sevärda är att man inte hinner tröttna på dem.

Många av mina favoritkomedier på tv är både brittiska och består av förhållandevis få avsnitt. Serier som ”Pang i bygget”, ”Spaced”, ”Black books”, ”The office”, ”Alan Partridge show”, ”Extras” och just ”Green wing” består som mest av 18 avsnitt. Detta oavsett hur populära eller impopulära de må ha varit.

Kraven är givetvis helt annorlunda jämfört med exempelvis amerikanska sitcoms som förväntas tilltala en betydligt bredare publik. Och självfallet är det mycket lättare att fylla sex avsnitt på en säsong med innehåll av hög kvalitet än att behöva prestera något liknande under 22 avsnitt – dessutom under ett okänt antal säsonger.

Det kan ju bli för mycket av det goda, och så småningom börjar man oftast tröttna på att se samma rollfigurer dra samma skämt i samma situationer som tre år tidigare. Och varför dra ut på det i all oändlighet? Vad är det som säger att en tv-serie, oavsett genre, måste fortsätta bara för att den är väldigt rolig eller bra? Jag föredrar hellre att man vågar experimentera lite och sedan kanske försöka sig på något nytt som kanske blir lika bra eller bättre.

Det är inget fel med att sluta när man är på topp. Skulle ”Pang i bygget” vara en ännu större klassiker om det hade blivit tolv avsnitt till, eller skulle man i dag tycka att ”den var bra, men den tappade mot slutet”? För min del hade, till exempel, ”Extras” gärna kunnat varit slut efter sex avsnitt …

Mer läsning

Annons