Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Små, små ord av kärlek...

Annons

Jag gillar ju ord. Enskilda bokstäver också. Ett S till exempel. Skitsnyggt. Eller ett ord som ”hej”, gärna med ett utropstecken efter sig; ”hej!”. ”Puss” gillar jag också. Och ”toppen”.

Att jag gillar ord är nu kanske inte så konstigt med det jobb jag har, det går ju liksom till stora delar ut på att kombinera bokstäver till ord och i sin tur kombinera orden till meningar. Det vore ju trist om man avskydde bokstäverna och orden då.

Men så finns det sammanhang där jag tycker ord är helt fel. Onödiga. Till och med fula.

Tänk er en vit keramikskål, stor nog att rymma en sallad för fyra personer till exempel. På den står det ”popcorn”. Varför? Är det okej att hacka ihop en sallad och till äventyrs lägga den i skålen som det står popcorn på, eller är det helt fel? Den som ska äta bara: ”meh det står ju popcorn på skålen, vad är det här för skum sallad, den vill jag inte äta”. Eller? Och om det nu ligger popcorn i popcornskålen så fattar väl förhoppningsvis folk det utan att det behöver stå på skålen? Och har man aldrig sett popcorn förut så har jag svårt att tro att man är över sju år och således knappast speciellt läskunnig. Då är man ju inte hjälpt av att det står popcorn på skålen.

Där blir ordet bara begränsande, inte sant? Och det fyller dessutom ingen nytta ens om man nu tar fram den där skålen just när det vankas popcorn framför tv:n och bara då.

Men jag kan leva med skålar som det står popcorn på.

Däremot har jag svårare för ord målade på väggarna, hemma hos folk. Det brukar stå ”amore vincit omnia” till exempel. Eller kanske ”carpe diem”. Eller nåt annat som naturligtvis är fint och bra men, ja, harmlöst. Jag ser dem i tjusigt homestajlade hem på hemnet. Och visst, det är ju bättre att skriva att man ska fånga dagen på latin med snirkliga bokstäver än till exempel ”häng gud” eller så, allra helst om man tänker sig sälja sin bostad med vinst.

Men ändå. Varför? Fångar man dagen mer och blir en lyckligare människa för att man har skrivit upp det på väggen? Det vore ju härligt om det var så, men jag är tveksam.

Egentligen handlar nog min tveksamhet om att jag själv har problem med vad jag eventuellt skulle skriva på min vägg, och det är samma sak med t-shirtar. Vad för slags budskap ska jag annonsera (för det gör man ju, även om det handlar om det något urvattnade carpe diem)? Vad står jag för? Och kan jag få ner det i några korta kärnfulla ord (som dessutom helst ska vara grafiskt snygga också)?

Grejen är att det säger så mycket om en. Man outar sig själv väldigt.

Jag vete fan om jag ens skulle ha på mig en bandtischa (nu äger jag ingen, den ärvda Bowie-tröjan från spelningen på Ullevi 1983 är dessvärre helt borta sen många år tillbaka).

Jag menar. Det blir så jäkla bökigt. Antingen ska man hitta det som precis säger det som man vill säga (”hej!” med utropstecken eller vad, jag veeeeeeet ju inte) eller så ska man vara helt ironisk och ha på sig vadå? En tröja där det står ”carpe diem”?

Faktiskt, nu när jag tänker på det så satt det ett jättefint klistermärke på kylskåpsdörren i sommarstugan när vi köpte den, och då tänker jag inte på det festliga ”kom ihåg att kolla mätarställningen” med liksom riviga bokstäver. Utan på det där det stod ”fånga dagen” med molnformade bokstäver mot knallblå bakgrund. Kanske det på en t-shirt? Eller rentav på väggen?

Mer läsning

Annons