Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Smärtsam syskonmisär – det går inte att värja sig mot Hanna Nordenhök

Läsaren sugs ohjälpligt in i en smärtsam värld, i Hanna Nordenhöks "Asparna". AB Kultur recenserar en roman som visar sig vara sällsynt suggestiv.

Råbyanstalten strax utanför Lund är Sveriges äldsta korrektionsanstalt för vanartiga barn eller som det numera heter ungdomshem. Det grundades redan 1838 på initiativ av baronen på Björnstorp, Axel Gyllenkrok. I Hanna Nordenhöks nya roman "Asparna", hennes tredje, spelar Råby en viktig roll, både dagens ungdomshem och anstalten i dess begynnelse.

Två historier berättas parallellt om två pojkar från samhällets absoluta botten, som båda hamnar på Råby med hundrafemtio års mellanrum.

Baronen på Björnstorp är besatt av tanken på att domesticera det vilda. Först håller han sig med en vargunge, som han försöker uppfostra till snäll hund. Det går förstås inte, och baronen vänder sig i stället till ett svårt fall på Råby. Han har inte bara donerat mark och pengar utan ägnar sig också intresserat åt själva verksamheten, hur man genom tuktan och hårt arbete kan få vilda och gudlösa barn in på den rätta vägen. Pojken Petrus, uppvuxen i extrem andlig och fysisk misär i Malmö, vägrar tala och beter sig underligt, men baronen binder honom till sig, tar med honom till slottet, behandlar honom som en vargunge och ger honom både favörer och brutala bestraffningar.

Huvudpersonen i den moderna parallellhistorien är en ung kvinna, också uppvuxen i yttersta misär i Malmö med en alkoholiserad och svårt dysfunktionell mor samt med en lillebror B., som hon är hårt knuten till. Det är brodern, som det går illa för. Medan den unga kvinnan försöker bryta sig loss och skaffa sig ett eget liv i Stockholm hamnar han på Råby, där man misslyckas med att hantera honom, och han närapå dödas vid ett polisingripande. Den unga kvinnan återvänder till Malmö för att finna ut vad det blev av honom.

Mellan de här två historierna, som hela tiden interfolieras med varandra, spinner Hanna Nordenhök ett nät av trådar. En väsentlig tråd handlar om syskonkärlek på det mycket basala planet. Artonhundratalets Petrus är hårt knuten till en förståndshandikappad bror, som han skilts från, och pojken B och den unga kvinnan har samma bundenhet till varandra.

De är båda lika totalt utlämnade till varandra som barnen för hundrafemtio år sedan.

Hanna Nordenhök ger en subtil litterär gestaltning av denna speciella form av syskonkärlek, som växer ur nattsvarta förutsättningar. Och hon skriver vackert på en tät poetisk prosa.

Man kanske kunde tro, att den lyriska skönheten i prosan svär mot den dystra verklighet och det våld som skildras. Men så är det inte. För samtidigt skriver hon rakt och osentimentalt och genomför en mycket skicklig stilistisk balansgång i sin sällsynt suggestiva roman.

Den har många smärtpunkter som är så plågsamma, att man vill värja sig. Men det går inte, eftersom man så ohjälpligt sugs in i denna värld, där bara en dunge med aspar på andra sidan Ramels väg i Rosengård representerar en skör frihet.

FAKTA: Ny bok av Hanna Nordenhök, "Asparna" (Norstedts)