Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Smittan som dödade 660 Gävlebor – koleran var 1800-talets mest fruktade farsot

 
Ulf Ivar Nilssons historia
Visa alla artiklar

Nu i vår, när hela världen lamslås av coronaviruset, kan det vara läge att berätta lite om 1800-talets mest fruktade farsot – koleran. Inom loppet av tjugo år drabbades Gävle av sex koleraepidemier som tillsammans skördade 660 dödsoffer. Ändå kom vi ganska lindrigt undan, jämfört med flera andra svenska städer.

Den fruktade sjukdomen dök upp i Sverige första gången sommaren 1834 och det såg länge ut som om Gävle skulle förskonas. Ända till augusti 1853 då pastor Abraham Nordström noterade i kyrkboken att två av hans församlingsmedlemmar, pigan Christina Lindquist och varvstimmermannen Olof Högberg, avlidit i kolera.

Sjukdomen hade fått fäste i Stockholm någon månad tidigare och i Gävle hade man placerat ut vaktposter vid infarterna för att stänga ute alla som kunde tänkas bära på smittan. Vakterna arbetade i skift och var utrustade med lyktor, rökpulver och tänger. Pulvret var väl något sorts desinfektionsmedel och tängerna användes troligen för att ta emot pass och andra handlingar utan att behöva komma alltför nära de misstänkta smitthärdarna.

Avspärrningarna fanns på plats i kanske en vecka, men togs bort så snart det blev känt att koleran fått fäste i staden. Under de följande tre månaderna insjuknade 426 Gävlebor. Av dessa dog 239.

Epidemin slog till utan förvarning och människor dog inom loppet av några dagar – ja, ibland handlade det bara om timmar – sedan kroppen dränerats ut fullständigt genom massiva diarréattacker. Att farsoten orsakades av en bakterie och spreds genom avföring och förorenat dricksvatten hade läkarna ännu ingen kunskap om.

Man gissade att sjukdomen hade med torftig kost och osunda bostäder att göra, men trodde att smittan i första hand spreds genom ”osunda dunster” i luften. Den misstanken stärktes av att koleran under sina första fyra veckor i Gävle enbart grasserade på Öster. Där bodde en stor del av stadens fattigaste befolkning, tätt inpå varandra i små fuktiga kåkar.

Sjukdomen spred sig vidare i fattigkvarteren medan den nästan inte alls drabbade de stadsdelar där de mer välbärgade familjerna bodde. Men inte heller de rika kunde känna sig helt säkra, bland dödsoffren fanns även den 47-årige varvsägaren Lars Augustin Bång.

Totalt kämpade sju läkare och medicine kandidater mot koleran i Gävle. De kunde inte bota sjukdomen, eller ens lindra den, men de fanns på plats dygnet runt för att ge allmänheten mer eller mindre välgrundade råd och anvisningar.

En dag råkade kyrkoherden Abraham Nordström, som också var sundhetsnämndens ordförande, läsa i en tidning att den som bar en kopparplåt av en hands storlek i ett snöre på bröstet löpte mindre risk att smittas av kolera. Så i all hast lät Gävle stad tillverka en massa kopparplåtar som delades ut bland allmänheten. Dock med stränga order att de skulle lämnas tillbaka så snart epidemin var över.

Kopparplattorna hade väl lika stor verkan som de huskurer allmänheten provade på eget bevåg: att dricka tjärvatten på fastande mage eller fästa vitlöksknippor runt handlederna. De som inte trodde på sånt hokuspokus kunde istället köpa ”Kapten Knolls præserverade cholera-droppar” eller Assessor Plagemans koleraliniment på något av stadens apotek. Eller inhandla en kolera-maggördel hos kramhandlare Hofverberg på Drottninggatan.

Redan innan sjukdomen nått Gävle inredde man fattighuset vid Södertull till provisoriskt sjukhus med trettio-fyrtio bäddar. Man hyrde också lokaler på andra håll i staden även om de flesta som insjuknade blev kvar i sina hem.

Från Strömsbro rapporterades, egendomligt nog, inte ett enda fall av kolera, trots att många av Manufakturbolagets 400 arbetare hade täta kontakter med staden. Men den lilla vaktstyrkan med artillerister på Fredriksskans drabbades hårt. Där avled fem man. Fattighjonet och förre järnbäraren Mathias Ström blev farsotens sista offer den gången, han avled den 19 november 1853.

Ett år senare var det dags igen, om än i begränsad skala. I oktober 1854 avled Lovisa Charlotta Pihlroth och hennes nioårige son Erik.

1855 återvände smittan till Gävle – nu åter med full kraft. 330 människor insjuknade och 204 dog. Den här gången drabbades även Strömsbro där omkring trettio människor avled, däribland tre kvinnor som arbetat frivilligt på det provisoriska kolerasjukhus som upprättats i Strömsbro herrgård.

Även 1857, 1866 och 1872 blossade den fruktade sjukdomen upp i Gävle med elva, 198 respektive sex dödsoffer.

Ulf Ivar Nilsson