Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snällisen lekerskitstövel

Annons

Snälla pojkar får inte kyssa vackra flickor, sägs det, och de kan också få problem i sina nöjesindustrikarriärer.

James Van Der Beek fick kyssa många vackra flickor, som Katie Holmes i ”Dawson’s creek”, men sedan dess har det gått utför med karriären. Men i höst är han aktuell med nya sitcomen ”Apartment 23” (på amerikansk tv) där han spelar en fiktiv version av sig själv som lär vara föga smickrande. Han är inte ensam om det. Mesproppar som vill spela skitstövlar för att rädda karriären är en minitrend.

Allt såg så bra ut för James Van Der Beek när han inledde karriären med att spela helyllekillen Dawson, en känslig själ med regissörsdrömmar. Men som så många andra som tidigt har förknippats med en roll, har det visat sig vara svårt att gå vidare efter seriens nedläggning. Scenen där Dawson storbölar har blivit ett nätviralt hånskratt. Han har blivit ett skämt. Huggen i ryggen av sin snällimage.

I ”Apartment 23”, som ännu inte har haft premiär, spelar han en parodi på sig själv, vilket har blivit allt vanligare att se i tv-serier. Många har tagit chansen att spela överdrivna groteskversioner av sig själva i ”Entourage”. Neil Patrick Harris gjorde ett dekadent självporträtt i ”Harold and Kumar”. Och favoriten i genren är Matt LeBlanc i förbisedda ”Episodes”, där han excellerade i bilden av bimboskådisen med pneumatiska flickvänner som är ett rövhål bakom kameran.

Att bad boy-kändisar förut spelade snälla killen och fejkade svärmorsleenden har bytts mot det motsatta. Alla vill vara Charlie Sheen. Eller rättare sagt – alla vill vara Charlie Sheen och behålla jobbet.

Som en snäll kille själv kan jag inte applådera den här utvecklingen, även om Matt LeBlanc i ”Episodes” är att föredra framför Matt LeBlanc som Joey i ”Vänner”, eller de Joey-kloner som han har försökt lura på oss därefter. Det är lite sorgligt att hyggliga killar måste låtsas vara svin för att återuppliva sina karriärer.

Därför är det betryggande att Niklas Strömstedt har visat sig vara tv-höstens bästa programledare i SVT:s ”Tack för musiken”. Vi snälla pojkar gillar Niklas Strömstedt i smyg. Jag var först tveksam till att han skulle intervjua kompisar som Orup, men det har visat sig att Strömstedt har kunnat använda sig av närheten för att kunna ställa de fräcka frågorna som en annan programledare hade undvikit. Höjdpunkten i Orup-intervjun var när han frågade varför Orup anses vara cool men han själv ses som en mes.

Niklas Strömstedt har varit sig själv under hela karriären, med en snällhet som ibland har varit gångbar, ibland inte. I ”Tack för musiken” använder han mesigheten till sin fördel. Inte ens de hårda frågorna blir otrevliga när de ställs av snälla Strömstedt.

***

Till sist: Prat, prat, prat. Filip och Fredrik, Robin Paulsson, Karin Hübinette, Adam Alsing … Mer eller mindre lyckade inslag i den svenska pratshowfloran. Men en sak är klar – ingen av dem gör det lika bra som amerikanerna. Respekten för David Letterman, Conan O’Brien, ja, till och med Jay Leno blir större när man ser hur svårt det är att prata bra i tv.

Kristian Ekenberg

Mer läsning

Annons