Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snart slickar han nån i ansiktet

Reguljära läsare av På Gångs tv-krönikor vet att jag är lättirriterad. Det är genetiskt, åtminstone ser jag det gärna så, en Ekenberg-gen som skulle ge min släkt många guldmedaljer om irritation var en OS-gren.

Annons

Irritation behöver inte vara plåga. ”Idol”-domaren Andreas Carlsson har sagt att en riktig hit måste ha ett element av irritation, någonting som människor älskar att hata. Min nuvarande irritationsnjutning är programledaren James Lipton i ”Inside the Actors Studio” (Kanal 9).

Programmet består av att James Lipton intervjuar skådespelare, och i varje samtal lyckas han att sätta nytt inomhusrekord i fjäsk. Redan från start ligger irritationsnivån på max, när James Lipton med sin provocerat välartikulerade röst och utseende – han ser ut som en parodi på en humanioraprofessor – räknar upp alla priser och utmärkelser som intervjuobjektet har fått.

Senast såg jag Mark Wahlberg, vars, i ärlighetens namn, insats till filmkonsten består av att i ”Boogie Nights” visa en stor penis, som inte ens är äkta. Men James Lipton behandlar Wahlberg såsom han behandlar alla gäster – som om de var ett mellanting av en porslinsfigur och Moder Teresa.

Skådespelare som ballar ur i överseriösa, distanslösa utläggningar om sin ”konst” är en favorit som irritationsmoment, och i kombination med Lipton blir resultatet nästan magiskt irriterande.

Irritationen kulminerar när James Lipton frågar ”hur var det att jobba med den och den”, med ett tonfall som säger ”hur var det att få en audiens hos Gud?” I nio fall av tio blir svaret ”Amazing!”, eller någon liknande plattityd, och en huvudskakning, som om de inte förstår att de haft en sådan tur att de fått spela mot, säg, Melanie Griffith.

Will Ferrell har i en serie sketcher drivit med Lipton och hans lovprisande av de mest mediokra medieinsatser; i Liptons värld finns det alltid något Nobelpris-värdigt att finna i en biroll i ”Melrose Place”.

Fredrik Sahlin har i sitt intervjuprogram ”Närbild” en naturlig nyfikenhet, lagom fjäskig, som inte nödvändigtvis gör honom brun om nosen. Sedan kan förstås ”Närbild” vara outhärdligt beroende på vem gästen är. Om det är någon som tar sitt yrke – eller yrke och yrke, det är alltid ett ”kall” – på Börje Ahlstedt-blodigt-allvar kan inte ens Fredrik Sahlins nyktra frågor föra in konversationen på rimliga nivåer. Han har, trots allt, intervjuat skådisar som jobbat med Bergman.

Om James Lipton skulle intervjua en Bergman-veteran, är jag rädd att det skulle sluta med att Lipton skulle slicka den stackars skådespelare rakt i ansiktet.

Men se gärna ”Inside the Actors Studio”, ofta är det intressanta och karismatiska gäster. Där ligger inte problemet. Nej, problemet är att de vet om just detta, vilket man kan uthärda, om bara inte James Lipton var så plågsamt medveten om vilken ynnest han har förärats.

Mer läsning

Annons