Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snobbiga sällskapsspel

Annons

Först lyfter jag upp värden till skåpet, grabbar tag om hans ben och pressar honom uppåt.

Han letar efter ett spel. Uppenbarligen ligger det långt in i garderoben, dit dammet inte ens vågar sig och där man gömmer sedan länge glömda kärleksbrev.

Lördag kväll, och vi ska äta prinsesstårta och spela sällskapsspel.

Vi har för tillfället en grej för sällskapsspel, och ägnade nyligen en eftermiddag efter söndagsbrunchen åt Monopol, vilket inte var alls lika lätt som jag minns det, kanske för att det som vuxen inte längre är accepterat att fuska när motspelaren går på toaletten. Det finns så mycket som har förträngts med Monopol, märker jag, suddats bort och ersatts med städat trevliga barndomsminnen. Monopol tar inte fram det bästa hos människor.

Nåväl, nu är det inte Monopol som jag har på hjärtat, utan frågespel, i det här fallet närmare bestämt NE-spelet. Efter ett att ha spelat en timme, och svarat fel – eller varit tomma fågelholkar – på fler frågor än vad vi har svarat rätt, förstår vi varför spelet låg så bortglömt långt in i skåpet:

Det är ett sällskapsspel som förnedrar. En allmänbildningens örfil.

Vi tog det, självklart, inte med ro. Irritationen växte successivt, när självbilden som bildade människor skavdes av de, ärligt talat, ohemula kraven på kunskap som spelet ställde. Hur understår de sig? Vilka som är ”de” är oklart. Men ”de” var oförskämda.

Jag kom att tänka på mitt första och enda försök att spela ”Guitar hero”, spelet där man genom några knapptryckningar kan utklassa Jimi Hendrix på gitarren. Själva idén om att man tror sig kunna spela gitarr bara för att man bemästrar dessa knappar är löjlig. Den illusionen har jag inte om mig själv (eftersom jag inte ens kunde trycka på knapparna korrekt, medgives). ”Guitar hero” är de oförskämda frågespelens diametrala motsats, när det fjäskar för spelaren och hyllar den som en gitarrgud bara för att denna inte längre har en femårings finmotorik.

Jag skulle inte erkänna det så att det oförskämda spelet hör, men det finns någonting sympatiskt i att inte sänka sig till den dummaste nivån, att inte stryka medhårs och låta alla vara duktiga och svara rätt, som på en konfirmation för de obildade. Lite av charmen hos ”På spåret” är, enligt samma princip, att det är så klurigt att man oftast är på helt fel kontinent.

När klockan var halv tre på natten fick den som var närmast vinst ta ut segern. Vi gav upp förhoppningen om att svara rätt på tillräckligt många frågor. Spelet får återvända till skåpets ödemark där det gissningsvis kommer att föra en ensam tillvaro en lång tid framöver. I likhet med andra besserwissrar.

Till nästa gång ska jag leta fram mitt gamla ”Barngeni”. Förhoppningsvis är minnet av de memorerade svaren intakt.

 

... nya Woody Allen-filmen ”Whatever works” på 7:an: Om gubbe som blir tillsammans med ung kvinna. Men det var väl att vänta att Woody inte kan hålla tassarna borta. Realism: noll. Jag har lättare att tro på att en stor hund kan köra ett rymdskepp som i ”Star Wars’”

Mer läsning

Annons