Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Snorkigheten och fjäsket

Den mediala nybrutaliteten, avfyrad med ett kattlikt leende bakom tangentbordet, har debatterats på andra sidan Atlanten i samband med att den hysteriskt allvarlige New Yorker-skribenten David Denby släppt boken ”Snark”.

Annons


Ordet ”snark” är svåröversatt, och för enkelhetens skull använder jag mig av svenskans ”snorkig”. Denby definierar snorkigheten som två tjejer som snackar skit om en tredje tjej som sitter en bit bort. Snorkighet är elakhet maskerad till vits, giftiga gliringar som avfyras för ett höja sin egen status, en cynisk nedplockning av alla som visar pretentioner.

Snorkighet är en kulturell farsot som förpestar det offentliga samtalet, menar Denby, och argumenterar vidare att snorkigheten har accelererat bortom all kontroll med internet, där kändisbloggaren Perez Hilton med hånande pilar pekar ut celluliter och där skitsnackarna gömmer sina giftigheter bakom anonymitetens sköld.

Snorkighet är ett samhällsfenomen som är aktuellt även i Sverige i högsta grad, med Alex Schulman som omslagspojken för den tarvliga onelinern, en verbal kalsongryckare av stora mått. För att inte tala om den nya generationens skvallerblaskor, som bytt en avgudande underdånighet gentemot celebriteterna till en hånfull ton som excellerar i vem som kan hitta de snitsigaste formuleringarna om en saggig kropp.

Denbys pamflett är förstås en vidräkning med denna snorkighet, en knarrig anklagelseakt. Som utövare av snorkskolan själv håller jag inte med honom på de flesta av punkterna, även om jag ger honom rätt i analysen av nätkommentarernas dypölar.

Snorkeriet har måhända löpt amok, sprayat samtiden med syra. Men se på alternativet. Det som har utmärkt de senaste årens popkulturella bevakning är inte bara snorkighetens intåg, utan även den fjäskande, PR-kontrollerade journalistiken där blott de godkända reportrarna har fått audiens, snöpta och tandlösa med en drös menlösa frågor med sig in till löpande-bandet-intervjuerna på hotell världen över. ”Vilken är din favoritfärg, Angelina?”

Polariseringen har ökat, med antingen snorkeriet eller fjäskandet, ingen gråzon däremellan. De traditionella medierna har alltmer fått sätta sig i knäet på underhållningsindustrins stjärnor för att säkra tillgången till dem, medan bloggarna kompenserar sin brist på access med en gycklande ton som drar läsare.

Snorkighetens övertramp har inte tillnärmelsevis påverkat kultur- och nöjesjournalistiken lika mycket som den hyperkontrollerade PR-soppan av tillrättalagda personporträtt, så renskrubbade på allt liv och personlighet att en doft av desinfektionsmedel näst intill stiger från tidningarnas sidor.

Snorkigheten har sina fula sidor, men är att föredra framför den mediala uppmärksamhet som endast underdånigt hyllar Hollywoods avgudabilder.

 

Bra just nu:

Att Anna Ternheim kommer till Gävle nästa vecka.

Sämre just nu:

Gin&tonic-pimplarna i "Diplomaterna" (SVT)

Mer läsning

Annons