Annons
Vidare till arbetarbladet.se
Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig samt för att säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. ⇒ Läs mer om cookies

Snorta hus och svälja tidsanda

Om inte villor var fysiskt omöjliga att snorta, skulle Alexander Norén ha en skorsten utstickande från näsborren.

Han går på husvisningar med samma skamfyllda sneglingar som besökare på porrbion har. Hemnet-appen är hans käraste ägodel.

”Hög på hus” är boken som rullar rätt ut i tidsandan, direkt från den nybyggda carporten. SVT-journalisten Alexander Norén använder sig själv som huvudperson i en bok om det bostadsfnatt den livspusslande medelklassen – framför allt i Stockholm – har fått det senaste decenniet. Han skriver själv:

”På sjuttiotalet satsade vi på politiken och fixade samhället.

På åttiotalet satsade vi på aktier och fixade frillan.

På nittiotalet satsade vi på oss själva och fixade hemsidan.

På nollnolltalet satsade vi på bostaden och fixade fint därhemma.”

Intrigen, om den kan beskrivas så, består av familjen Noréns egen bostadskarriär, från en hyrd innerstadslägenhet till en Bromma-villa i åttamiljonersklassen.

Boken lägger ribban direkt genom att visa hur djupt i villaträsket författaren sitter. Inledningen skildrar hur hans nyfödda dotter ligger på sjukhus med meningit, och hur han på väg hem för att hämta något passar på att slinka in på en husvisning. I kapitlet efteråt fyller han i ett beroendetest. Kryss, kryss, kryss ...

Norén växlar mellan informativa kapitel (som bland annat hänvisar till hjärnforskning), spänningssekvenser i tuffa budgivningar, utvikningar om charterresor, vardagsbilder från sitt jobb i SVT:s morgonsoffa och rena tips till den som nyss har gett sig ut på bostadsmarknaden.

Efter några sidors läsning börjar formeln te sig bekant, och snart förstår jag var jag har sett den förut – i den svenska deckaren. Allt från den anonyma journalistprosan till de hektiska livspusselscenerna för tankarna till Liza Marklund, men med morden utbytta mot husletande och spänningssekvenserna i mördarjakten har ersatts av svettig budgivning. Den författare som skriver en deckare som utspelar sig bland husletare och mäklare i Stockholms finare förorter lär göra succé.

Perfektionisten Alexander Norén skaffar sig efterhand gedigna kunskaper om branschen, och för dem som vill ge sig in i denna värld är hans bok någonting att hålla i handen när mäklaren sms:ar ett nytt bud. Han har en del underhållande observationer, gränsande till satir, exempelvis hur mycket budgivningen stiger om kändisen Fredrik Wikingsson är synlig på visningen.

Efter läsningen dröjer en nedstämdhet kvar. Kan man bli annat än deprimerad av det som Norén skildrar? Bara i det att husen, våra hem, är storinvesteringar som kan boosta eller krossa privatekonomin, finns någonting potentiellt förödande. Se bara hur subprime-lånen på den amerikanska bolånemarknaden var nära att demolera hela ekonomin. Känslor spelar för stor roll i sammanhanget, en dålig kombination med de miljontals kronor som involveras. Ordet ”kär” är ett av de mest förekommande i boken; författaren blir till och med förälskad i sina hantverkare.

Lika matt blir man av att läsa om en generation som ägnar all sin tid åt att springa på husvisningar samt att renovera de hus som de har köpt för att kunna sälja dem ännu dyrare. Paret Norén går på ännu en husvisning innan de har gjort sig hemmastadda i den nya villan.

Bostadsboomen kommer att ge vissa rikedomar som är omöjliga att jobba ihop, andra kommer att sitta med skulder för hus de inte längre har råd att bo kvar i. En del får sitt drömboende och blir idoler för dem bakom på bostadstrappan. Men jag tror att få på sin dödsbädd kommer att ångra att de inte ägnade fler söndagar åt husvisningar och åt att leka Martin Timell i det egna renoveringsobjektet.