Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Som tragisk hjälte är boxaren oslagbar

Annons

När jag flyttade till Gävle i mitten på 80-talet handlade rubrikerna om Anders ”Lillen” Eklund. Boxaren som blev Europamästare i tungvikt två gånger. Efter proffskarriären återgick han till snickaryrket och turnerade som countrysångare.

För precis ett år sedan hittades han svårt sjuk, ensam i sin lägenhet. Lillen dog kort därefter. Han blev bara 52 år.

Få svenska idrottsmän har blivit så bespottade i pressen, sas efteråt. Enligt en artikel i Aftonbladet kände Lillen livslång bitterhet över att legenden Ingemar Johansson beskrivit honom som en nolla.

Inte för att jag brukar gå omkring och fundera över Lillen Eklunds öde.

Men det var oundvikligt härom dagen när jag såg Oscarsbelönade och Sverigeaktuella ”The fighter”.

En boxningsfilm. Och som många boxningsfilmer en djupt tragisk berättelse. Om triumfen och nederlagen i ringen. Som bild av drömmarna – och mest nederlagen i livet.

Film och boxning har en lång och trogen kärlekshistoria. Störst är ”Rocky” 1976, Martin Scoseses ”Tjuren från Bronx” 1980, och Clint Eastwoods ”Million dollar baby” 2004. De handlar om att ta sig upp från ett givet underläge. Därifrån gäller bara en sak – att bokstavligen slå sig fram.

Jag kan en hel del om boxning. Det vill säga boxning på bio. Svettiga träningspass på sjaskiga gym, laddade kroppar under grå huvtröjor, eller i blanka jackor – på väg in i ringen. Fajter som utspelas på liv och död.

Mina kunskaper har säkerligen har liten relevans i verkligheten. Men som filmmiljö är den tuffa boxningsvärlden svårslagen. Åtminstone som tragisk hjälte är boxaren oövervinnerlig.

När armarna sträcks upp, när matchen äntligen vunnits mot alla odds, då vet vi inom oss att skadorna aldrig kommer att läka. Ärren är för många. En boxare är alltid bara ett enda slag från att bli liggande för evigt. Man blir aldrig av med sitt underläge. Segern bär sorgen inom sig.

I ”The fighter” ser vi två halvbröder i en dysfunktionell familj. Den äldre Dicky är hispig crackpundare som skryter om forna boxningsmeriter. Han tränar sin skötsamma, hittills inte så lyckosamma lillebror Micky – det sista hoppet om framtiden. Men titeln ”The fighter” är dubbeltydig. Båda männen har var sin strid att utkämpa (min all-time-darling Christian Bale fick Oscar för biroll vilket absolut är en konstig definition).

”The fighter” har visats i Sandviken, dock inte kommit till Gävle än. Jag lovar en skakande film, byggd på verkliga levnadsöden. De welterviktsboxande amerikanska halvbröderna heter Micky Ward respektive Dick Eklund. Inte så konstigt att tankarna gick till Lillen.

En helt annan sak, fast på sätt och vis besläktad. Film och brutal verklighet möts också på andra ställen än i boxningsringen. Det här pressmeddelandet kom från en svensk filmdistributör i går:

”Det är med sorg i hjärtat vi tagit del av nyheten att den karismatiske skådespelaren Juliano Mer-Kamis från Julian Schnabels ”Miral”, har skjutits till döds i Palestina under måndagen. Detta visar tyvärr på hur Palestina-Israel konflikten är ett ständigt aktuellt ämne.”

Bäst just nu:

Soul Kitchen.

The fighter.

Christian Bale.

Sandvikens biorepertoar.

Mer läsning

Annons