Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sommarens hetaste resmål

/
  • Lagarbete. Glasblåsarna jobbar i team inne i den heta och trånga glashyttan. Foto: Peter Fredriksson
  • Ädst i sverige. Kosta är Sveriges äldsta glasbruk som nu är i drift, den första ugnen togs i bruk 1742.  Foto: AB Glasriket
  • Välkommen till Glasriket. Området ligger i södra Småland, mellan Kalmar och Växjö. Foto: AB Glasriket
  • Den heta, segflytande glasmassan. Glas är smält sand och det måste uppnå en temperatur av närmare 1 500 grader för att smälta. I glasugnen är det 1 170 grader varmt så det blir väldigt hett inne i glashyttan. Foto: AB Glasriket
  • Bling bling! Småländskt glas har hög hippfaktor.  Foto: Peter Fredriksson

Det är olidligt varmt och bullrar som på en flygplats. Tar man steget över tröskeln och går in i hyttan slår hettan emot en som en vägg. I ena änden av rummet lyser det svagt ur en ugn.
Vi är i Glasriket, där framtidens glaskonst möter en tradition som levt i de småländska skogarna i 500 år.

Annons

Det är tidig morgon och två män som just ska börja dagens pass kommer in i den tropiskt varma glashyttan. Den yngre fångar upp glasmassan ur den glödande ugnen och lämnar över den till den äldre mannen, mästaren och uppblåsaren. Han sätter järnröret till munnen och börjar blåsa. Sakta men säkert formas det glödande klotet till en boll.

Vi är i hjärtat av Småland, där en mängd stora och små glashyttor trängs. Det äldsta fortfarande öppna bruket är Kosta. Sedan 1742 har glasblåsare format den smälta sanden till konstverk. En av alla dessa glaskonstnärer är Johan Nilsson, som jobbar i hyttan Kosta. Han är en 36-årig motorcykelknutte med lång hästsvans och armarna täckta av tatueringar. Kanske inte hur man tror att en småländsk glasblåsare ska se ut.

– Jag började jobba med glas när jag var 16 år, berättar han. Jag hade hoppat av gymnasiet för att jobba och min pappa var mästare här så det var naturligt att börja i den här hyttan. I början var allting svårt med att blåsa glas. Det var så hett, man brände sig på händerna hela tiden och jag var stressad över att inte hinna blåsa klart medan glasmassan hade rätt konsistens.

I dag, 20 år senare, har Johan axlat rollen som glasblåsarmästare efter sin pappa.

Hettan är det som slår oss mest när vi reser runt i Glasriket. Inne i hyttan är det närmare 40 grader varmt och ju närmare ugnen man kommer desto hetare blir det.

– Jag har fortfarande inte vant mig vid värmen! Men man lär sig att handskas med värmen mot händerna när man står vid ugnarna och blåser, jag får inte blåsor och brännsår på armarna i dag. Det gäller att flytta händerna fram och tillbaka hela tiden så att inget litet finger hamnar nära den tusengradiga ugnen någon längre tid, säger Johan Nilsson.

Svetten strilar ner för pannorna på både glasblåsarna och de nyfikna turisterna som spänt står och tittar på när hyttans personal gör glas av den rödguldiga massan. Glasblåsarna är djupt koncentrerade. Nu har de kommit till det kritiska momentet när handtaget ska sättas fast på deras glaskonstverk. Är glaset för varmt rinner det bort eller går igenom karaffen, är det för kallt fäster det inte alls. Det är bara under några sekunder som temperaturen är den rätta.

Det mullrar om de stora smältugnarna och fräser om glasmassan när den kommer i kontakt med det blöta tidningspapper som mästaren använder för att forma sin klump. Verktygen är i stort sett de samma som när man började blåsa glas i Sverige på 1500-talet. Tekniken är egentligen utvecklad av egyptierna för 4 000 år sedan, men till oss nordbor kom den först när Gustav Vasa bjöd in glasblåsare från Sydeuropa till Stockholm.

Att blåsa glas kräver enorma mängder ved för att hålla ugnarna varma och vid den småländska kusten fanns både skog att elda och sand på havets botten att smälta till glas.

Brukssemester

 

Småländskt glas är numera känt i hela världen och förknippas med nyskapande och exklusivitet. När världskändisarna skålar med varandra på de hippaste festerna i New York, London och Paris är det ofta småländsk kristall som klingar. Under de senaste åren har glasbruken slagit mynt av det ökande intresset för exklusivt glas.

Trots dålig lönsamhet, åtskilliga nedläggningar och sammanslagningar av företag finns det i dag en levande tradition i bygden.

I Glasriket, som är drygt tre gånger tre mil stort, finns det ett femtontal glasbruk som alla håller öppet under sommaren. Med bil är det enkelt att beta av alla bruken på en dag, men de flesta väljer att besöka ett eller två bruk.

På många bruk får man komma in i hyttan och se glasblåsarna in action. Johan Nilsson tycker att det är kul att få visa när han jobbar och uppmanar turister att fråga mer.

– Vi är ju lite som apor i en bur, men det är jag rätt van vid. I början kände jag mig nervös och stressad över det men då sa farsan att jag skulle ta det lugnt för turisterna ser ju inte om jag gör fel ändå! Nu tycker jag att det är kul, särskilt när de vågar sig på att fråga någonting. Stör oss gärna, vi vill berätta om vad vi gör!

Under de senaste decennierna har det svenska glaset utvecklats i två olika riktningar. De manuellt tillverkade bruksglasen har fått en lugnare och mer slätstruken formgivning medan konstglasen börjat utmärka sig genom allt uttrycksfullare former. Formgivare som Ulrica Hydman-Valliens personliga bildspråk och Bertil Valliens suggestiva och symboliska verk räknas i dag som de kanske mest framstående.

Flera av glasbruken har egna utställningar och försäljning av det glas som de själva producerar. På Sveriges glasmuseum i Växjö finns i dag en stor och imponerande samling som beskriver utvecklingen av dagens studioglashyttor.

Peter Fredriksson

Johanna Eklundh

 

Mer läsning

Annons