Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

”Sommer” rustar för sorgen

Varför vill vi se det som vi är allra mest rädda för? Är det ett sätt att förbereda oss på det som kan komma, en sorts krishantering? Eller är det en strävan efter att lära oss uppskatta de som står oss allra närmast även i vardagen?

Annons

John Ajvide Lindqvist, den svenska storsäljande skräckförfattaren som bland annat har skrivit romanen ”Låt den rätte komma in”, sa i en intervju för något år sen att för honom hänger lycka tätt ihop med rädsla: hans förmåga att leva i nuet beror på att han samtidigt är medveten om hur han på ett ögonblick kan förlora det som är allra viktigast i hans liv. Och att det också är där som hans berättelser har sin upprinnelse, skräcken i vardagen.

Jag kommer att tänka på den intervjun när jag ser den danska serien ”Sommer” som handlar om det som många av oss har upplevt eller kommer att uppleva att någon som står oss nära blir sjuk och dör. Och hela vår värld förändras.

Christian (Jesper Langberg) får diagnosen Alzheimer och vi får närgånget följa vad som händer i familjen. Han är en patriark ur den äldre generationen och har två söner tillsammans med sin fru Sophia (Lisbet Dahl). Han är läkare, liksom de båda sönerna och när han till slut blir tvungen att uppsöka sjukhus har han en lång tid blundat för de symptom som han har. Att glömma saker, sätta fel diagnoser, se mellan fingrarna och skriva ut för mycket medicin – det är inte acceptabelt och ska därför tigas ihjäl. För en man av den gamla skolan ska kunna ta hand om sin familj, vara stark och har inte lärt sig tala om det som är svårt.

Sophia är en klassisk hustrugestalt med ansvar för relationerna i familjen, och är den enda som vet vilka mediciner hennes man ska ta varje dag. Hennes roll är mångbottnad, hon är den som står bredvid och ser sin man sakta förändras, hon förväntas vara stark men måste samtidigt hantera sin egen chock, sin sorg och ett stort svek.

Att vara en sann medmänniska innebär att man tar ansvaret för den andre, skriver Stefan Einhorn i sin bok ”Medmänniskor”. Och här behövs det bokstavligen att någon annan kliver in och tar ansvaret för Christian. Men hur mycket kan man kräva av en annan människa, även om man levt ihop i många år?

”Sommer” är en serie som tar upp det som är själva kärnan i livet och där möten och relationer skildras både i det lilla och det stora. Att finnas för varandra även när det är svårt och att våga vara ärlig är till sist det enda som betyder något. De korta stunderna av närhet är centrala, som när Sophia kryper ner bredvid Christian och lägger armen om honom, eller när den vuxna dottern får ett halsband av den pappa hon bara träffat en gång tidigare och den förhoppningsfulla blicken om försoning i pappans ögon.

Serien är en påminnelse om att är vad livet handlar om, de där ofta korta mötena med andra människor. Och att de stunderna är värda allt det vardagliga, tråkiga och bekymmersamma däremellan, något som är så mycket svårare att känna när man är i en livskris.

Men sen, när krisen är över, ja då är det de mötena som stannar kvar.

Så i bästa fall kan vi lära oss något av serien ”Sommer” och vara lite mer rustade att möta den andre när livet förändras för någon i vår omgivning.

Ellen Landberg

Mer läsning

Annons