Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spela tv-spel, pojkar!

/

Tänk om det inte är fel på pojkarna – utan på ungdomslitteraturen? Kanske är det bättre att ungdomar spelar tv-spelet ”Penumbra” än att de läser böcker? Gävleförfattaren Hans Carstensen har synpunkter på dagens ungdomslitteratur. Provocerande?

Annons

Överallt ifrån hör jag talas om att pojkar inte läser litteratur. Från lärare, föräldrar, kuratorer, skolledare och studieförbund. Ja, jag har till och med fått erbjudande om att göra en föreställning för att inspirera pojkar att läsa mer. Men jag har aldrig vetat hur jag skulle göra en sådan föreställning utan att bli förmanande: ”Titta inte så mycket på tv, ungdomar, läs!”

Visst är ämnet viktigt. Genom litteraturen lär vi oss om oss själva, vi går ner i vårt eget tempo, vi blir mer fantasirika, vi lär oss att underhållning kan vara en stund i en annan värld som utspelar sig i mitt huvud och min kropp. Ja, genom att läsa blir vi mindre mottagliga för propaganda och kan lita mer på vårt eget omdöme. Det finns bara fördelar för individen och samhället. Man kan gå så långt som att säga att ett samhälle där folk slutar läsa går under.

Om det är så att pojkar inte längre läser litteratur är det dubbelt farligt, eftersom det befäster könsskillnaderna som vårt samhälle indirekt redan uppmuntrar – flickor ska vara duktiga och tysta, pojkar ska vara dumma och bråkiga.

Men om man ska lösa problemet att pojkar inte läser kanske man måste börja med att hitta rätt nycklar. Tesen att ”pojkar läser inte litteratur” verkar nämligen alltid skapa samma analys, att det är fel på pojkarna.

Tänk om det i själva verket är fel på litteraturen?

Dessa pojkar, som det refereras till, spelar med stor sannolikhet tv-spel (bland 15-åringar spelar varannan kille tre timmar om dagen, medan tjejerna i den åldern knappt spelar någonting), och tänk om det är så att de berättelser som lockar på tv-skärmen faktiskt är bättre än de som publiceras i böcker?

En 30-åring vaknar upp på en forskningsbas på Grönland och måste hitta lösningar, för att komma bort från galningarna som omger honom och för att hitta ledtrådar som leder fram till sanningen om hans far. Nej, det är inte inledningen på en svensk ungdomsroman, det är inledningen på ett svenskt tv- och dataspel. Nämligen den andra delen av ”Penumbra”, ”Black Plague”.

När man pratar med ungdomar som spelar ”Penumbra” säger de att de dras till det av samma anledning som jag: det är suggestivt. ”Jag blev helt mindfucked”, sa en kille.

Och jag förstår precis vad han menar. ”Penumbra”, precis som efterföljaren ”Amnesia”, slår an en mystisk och galen ton. Äventyret börjar direkt, men jag som protagonist vet inte var hoten finns, jag måste ta mig från miljöer genom att leta efter ledtrådar där jag befinner mig, och gör jag fel kommer jag snart att dödas av en uppdykande mutant. Inte ett enda vapen finns till min hjälp under hela handlingen, jag måste istället vara smart, hitta egna lösningar på hur jag kan försvara mig och fly vidare. Det behövs en skruvmejsel! Sorry, finns ingen skruvmejsel. Men vänta, där är ett mynt, ett skruvstäd och en fil – jag kan göra en egen mejsel av myntet!

Jag menar inte att alla tv-spel och tv-serier är bättre än all ungdomslitteratur. Det jag vill komma till är att många förstapersonsspel har en mer direkt och suggestiv dramaturgi än de flesta ungdomsromaner. Det känns som om många ungdomsromaner jobbar så hårt med att framställa ungdomarnas värld realistisk att man bortprioriterar äventyret. Befinner man sig i skolmiljö måste man relatera till mobbning och statuskamp. Befinner man sig i hemmiljö blir det viktigt att gestalta nedärvda problem. Och i och med att ungdomsromanen alltid kretsar kring ”en ungdom” är just de två nämnda miljöerna ofta centrala.

Det är nog ingen tillfällighet att ”Hungerspelen” blev en bok som alla läste. Den är först och främst inspirerad av en japansk skräckfilm (”Battle Royal”), och den drar sig inte för att gestalta sådant som sällan tematiseras i ungdomslitteraturen: statens förfall, geografiska förändringar, framtidsanalys, mediernas utveckling och så vidare. Denna oartiga attityd i förhållande till ungdomsgenren är ovanlig, men jag hoppas att vi de närmaste fem åren får ungdomsberättelser som likt ”Hungerspelen” inspireras av bra stories, istället för av socialrealism och en irriterande iver att hela tiden gestalta ”typiska ungdomsproblem”. Uppsåtet kan vara gott, men den fungerande handlingen måste få komma i första hand.

Det lustiga är att tv-spelen, som drar pojkarna till sig i dag, faktiskt har mer med 1960-talets ungdomsböcker om indianer att göra än med dagens ungdomsböcker. Nej, 60-talets ungdomsböcker om indianer var inget vidare temamässigt sett, men de förutsatte inte att barn och ungdomar inte kunde läsa om något som hänt för hundra år sedan. De förutsatte inte att barn och ungdomar bara tål att bli lagom skrämda. De tog inte för givet att barn och ungdomar alltid måste läsa om barn och ungdomar.

Det är inte åldern eller könet på protagonisten som gör att ”Penumbra” blir suggestivt och spännande, det är att protagonisten direkt är i knipa på en mystisk plats, måste lösa problem helt ensam och på ett sätt som förutsätter att han hela tiden är skärpt och kreativ. Om han inte vill dö måste han ta i beräkning den klocka som hela tiden tickar. Och osäkerhetsfaktorn finns alltid närvarande. Ingenting är nödvändigtvis som det ser ut att vara. Ett golv kanske bara består av tunt papper, och därunder – en avgrund.

Jag vet ungdomar som börjat läsa ungdomsromanen ”Stad i skuggor” i hopp om att hitta något verkligt suggestivt, och som blir gripna av handlingen, men sedan lägger ifrån sig boken när det blir alltför mycket prat om vad killar och tjejer dras till hos varandra. Dessa ungdomar väljer inte bort läsningen för att de inte vill läsa, utan för att de inte vill läsa äventyrsromaner som är ursäkter för att prata om ungdomsproblem. Oavsett vilken genre ungdomsromanen skrivs i verkar det bli som ett tvång hos författarna att tala om hur ungdomar är. Hur roligt skulle det vara för oss medelålders om vi tvingades att läsa förnuftigheter om medelåldern så fort vi öppnade en romanpärm?

Om jag skulle göra en föreställning för att inspirera pojkar att läsa mer kanske jag egentligen borde inleda med: ”Tills det inte finns något att läsa, grabbar, spela tv-spel!”

Annons