Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Spelmannen från Gävle

Annons

Han tillbringade hela sitt yrkesliv bakom pappersfyllda skrivbord – först som bokhållare, sedan som annonschef och slutligen som direktör för ett statligt bolag. Ändå blev han så mytomspunnen redan under sin livstid att det är svårt att så här i efterhand reda ut vad som är sanning och vad som är skrönor när det gäller Carl Albert Ledin.

Helt klart är i alla fall att han föddes i Säbrå socken i Ångermanland den 10 maj 1894, att han hade tio syskon och att pappa Hans August var stenhuggare.

Själv arbetade han i skogen och som springpojke och kontorist på en skeppsmäklarfirma i Härnösand innan han 1912 flyttade till Gävle och anställdes som expeditör på Arbetarbladet. I jobbet ingick det att kuska runt i Gästrikland, Hälsingland och Dalarna och inkassera pengar från prenumeranter och annonsörer, ett tufft uppdrag för en artonåring. Men eftersom gossen visade stora organisatoriska talanger och dessutom hade god hand med bygdens affärsmän utsågs han snart till tidningens annonschef. Samtidigt som Ledin sålde annonser på heltid utgjorde han också Arbetarbladets sportredaktion. Hemma i Härnösand hade han spelat fotboll, ägnat sig åt friidrott och redan som tolvåring varit med om att bilda en idrottsförening. Så efter bara ett par månader i Gävle stegade han in till chefredaktören N S Norling och föreslog att tidningen skulle börja skriva om sport. Ett djärvt tilltag eftersom Arbetarbladet hade en hård, för att inte säga fientlig inställning till idrott.

Norling sade bestämt nej, men Ledin fortsatte att tjata med motivering att det ju trots allt pågick olympiska spel i Stockholm.

Till slut gav Norling med sig:

– Men det får bara bli en notis.

Tyvärr måste den här episoden räknas in bland myterna kring Ledin. Arbetarbladet bevakade OS i Stockholm rätt utförligt varje dag, dessutom blev inte Ledin sportredaktör förrän ett par år senare. Om jag nu prompt ska förstöra en god historia.

Vid sidan av dubbeljobbet på tidningen var han politiskt engagerad, satt i stadsfullmäktige för sossarna från 1923 till 1935 och räknas som en av initiativtagarna till den fria tandvården för Gävles skolbarn. Han var också aktiv inom idrottsrörelsen, dock mer som byråkrat än som utövare. Satt i styrelsen för Svenska Fotbollförbundet under flera decennier och ansvarade för bygget av Råsunda fotbollsstadion. Och trots att han bara talade svenska – och knappt det, enligt Idrottsbladets Torsten Tegnér – ledde han den grupp som lyckades övertalade det internationella etablissemanget att lägga Fotbolls-VM i Sverige 1958.

Men nu börjar det bli dags att berätta om Carl-Albert Ledins stora pionjärinsats. Och då handlar det om fotbollstips, ett från början rätt harmlöst folknöje som på senare år mer och mer kommit att upplevas som ett statsunderstött samhällsproblem.

Det svenska fotbollstippandet verkar ha startat våren 1923 då Idrottsbladet inbjöd sina läsare att gissa resultatet i sex fotbollsmatcher. Samma år ordnade några unga män i Göteborg vadslagning inför landskampen mellan Sverige och Danmark. Insatsen var 25 öre och högsta vinsten 75 kronor.

Andra idrottsklubbar, och en hel del företagsamma ynglingar, tände på idén och snart översvämmades landet av hemmagjorda tipskuponger. Problemet var att den här sortens vadslagning var ett brott mot lotteriförordningen och under 1930-talets första år straffades delägarna i flera tipsbolag, bland annat i Gävle och Sandviken, med dryga böter. Men det fanns rymliga kryphål i lagstiftningen. Visserligen var det förbjudet att arrangera hasardspel, men inte att dela ut tipskuponger och redovisa resultaten. Det gjorde att verksamheten kunde bedrivas helt öppet i landets tobaksaffärer.

En sådan spelhåla var Biljettcentralen Atena vid Centralplan i Gävle. Den ägdes av Nils Nordin som en gång i tiden varit med om att starta Brynäs IF och dessutom varit klubbens första ordförande. Han var ombud för ett par engelska – lagliga – tipsbolag, men ägnade sig också åt den halvskumma svenska varianten.

Trots att Carl Albert Ledin var god vän med Nils Norin gick han i Arbetarbladet till hårt angrepp mot den illegala tippningen. Men istället för att kräva hårdare lagstiftning föreslog han att "träsket skulle saneras" och att arrangörernas vinster skulle komma idrottsrörelsen till godo. Lösningen var att bilda ett seriöst bolag som fick monopol på den här typen av spel

Svenska Fotbollförbundet tyckte det var en utmärkt idé, men politikerna ställde sig tveksamma. Våren 1933 fick handelsdepartementet ändå i uppdrag att utreda frågan och ett år senare sade riksdagen ja till en ny lag som gjorde det tillåtet att under stränga regler anordna fotbollstips.

Men staten ville inte satsa några pengar i projektet, så i september 1934 bildade Carl Albert Ledin Aktiebolaget Tipstjänst tillsammans med några kompanjoner. Nils Norin var också med på ett hörn, och utsågs till chef för bolagets filial i Gävle där flinka flickor kom att hantera uppåt 200 000 tipskuponger varje vecka.

Aktiekapitalet var 45 000 kronor, men vad skulle man få den svindlande summan ifrån?

Tobakshandlarnas riksförbund bidrog med 5 000 kronor och en landsfiskal satsade 3 000. Sedan var det stopp. I det läget vände sig Nils Norin till en av sina grannar i Centralpalatset i Gävle, guldsmeden Anton Hildebrand.

Efter att ha lyssnat på Norins utläggning utspann sig – enligt legenden – följande

samtal:

– Kan jag lita på er?

– Ja.

– Hur mycket behöver ni?

Den 63-årige hovjuveleraren bidrog med 35 000 kronor, en summa som betalades tillbaka med råge när staten några år senare beslöt sig för ta över verksamheten.

I mars 1935 utsågs Carl Albert Ledin till direktör och chef för AB Tipstjänst. Han var mycket tveksam till att flytta till Stockholm och förklarade att han tänkte stanna på posten i högst tre månader. Han blev kvar i 27 år.

När han pensionerades i början av 1960-talet avslöjade Ledin att han för egen del lämnat in ett system på åtta tipsrader varje vecka sedan 1934. Men att han aldrig vunnit ett enda öre.

Ulf Ivar Nilsson

Annons