Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stisse Åberg: Sveriges genom tiderna bästa idrottsman går i pension: Här är min jakt på Wal De Ner i Peking 2008

/

Bordtennisspelaren Jan-Ove Waldner, som på torsdag 50 år ung tänker gå i pension efter bland annat 38,5 år i elitserien, är Sveriges genom tiderna främste idrottsman.
Det anser Stisse Åberg, Sportens krönikör.
Under OS i Peking 2008 ägnade Stisse Åberg en dag åt att spåra upp den som kineserna med vördnad uttalar Wal De Ner.
Här är den krönikan i repris:

Annons

Vissa saker gör man bara inte.

Man åker inte till Kina utan att skriva en sista krönika om Sveriges genom tiderna störste idrottsman.

Man gör bara inte det.

När språkförbistring råder, och det gör det ofta trots välvilja och leenden, säger man bara Wal De Ner – och även om allt inte löser sig så har man i alla fall hittat en lucka i muren.

Så jag följde fotspåren efter Jan-Ove Waldner runt Peking i går, och jag fann till slut mannen, myten och den evige mästaren.

Valbokillen Jens Lundquist, jag tror faktiskt han kommer att gå så långt att han får möta en kines i singelturneringen – och det skulle innebära tre segrar – hade varit där.

Men Jens visste inte var det låg. Internet löste enkelt gåtan.

Peking är stort. Men Waldner finns där ute någonstans. Hela tiden.

Adressen var 116–6 Sanlitun South Road och taxin hittade nästan till W Restaurant & Bar.

Waldners egen restaurang i Peking.

Där hade han varit, och dit kommer han igen; kliver in, morsar, surrar och snackar. Och eftersom Waldner nära på är Gud i Kina och pingis är religion, så är det faktiskt rätt givet att Svenska kyrkan just där har slagit upp mötesplatsen Café Scandinavia.

Visserligen verkar några av ställena på den här restauranggatan något tveksamma erotiskt sett, men det är kanske i såna omgivningar det verkligen behövs frälsning.

Kvällstid hade det varit läge för barhäng på W-Bar, men nu fick jag kaffe och vetebulle istället och en intressant pratstund om Kina och religion innan jakten gick vidare, nu mot hotell Park Plaza i en annan del av stan.

Där höll Internationella bordtennisförbundet presskonferens efter lottningen av singelturneringarna.

Kina arrangerar OS för första gången och då gör man allt. Precis allt.

Nationen skickade iväg århundradets fyrverkeri under invigningen.

Och på pingishimlen skickas också det bästa upp: Deng Yaping, Den lilla jätten kallad. Tidernas kvinnliga bordtennisspelare var självskriven som marknadsförare för sporten och för OS.

Och:

Självklart.

Jan-Ove Waldner.

Där var han.

Han var med och rev en mur i slutet av 80-talet, och belöningen blev en upphöjelse till närmast nationalidol.

Inte i Sverige, det kom senare efter OS-guld i Barcelona. Men i Kina där han belönades med namnet Lao Wa (Det ständigt gröna trädet).

Nu fick han gång på gång svara på frågor om vem av kineserna som skulle vinna OS-guldet. För när lagtävlingen startar på tisdag, och singelturneringen på tisdag, ska Kina vinna precis allt.

Det bara är så.

Det är ju i alla fall OS i Peking vi håller på med.

Jag trängde mig fram förbi några kineser som inte kunde bestämma sig om de skulle ställa frågor eller be om autografen och fann att Waldner var intresserad av samtalsämnet.

• Hade du bytt något av dina guld mot att åter vara 25 och få spela OS i Peking?

– Nej, faktiskt inte. Jag tänker inte så. Jag är så nöjd med min karriär, och jag fick avsluta den med att spela ett VM i Kina, i Shanghai 2006.

– Men singeltiteln här kommer att slå ut allt. Precis allt.

Waldner och hans vänner lyckades besegra Kina i slutet av 80-talet och hade ett tag världsherraväldet. Nu är det Kina som regerar igen.

– Ligan här är världens bästa. Och spelarna har riktigt bra betalt. Det är hela tiden fullsatt på matcherna.

Det är på den nivån att europeer nu börjat spela för klubbar i Kina. Pingisen har fått sitt NHL i öst – precis som hockeyn har fått en europeisk utmanare i rubelfyllda Ryssland.

– Det är så redan nu. Och visst hade det varit kul, nu tycker jag det är intressant att se pingisen utvecklas. För det gör den fortfarande. Och Kina är nummer ett igen.

• Men är pingisen lika stor i Kina fortfarande?

– Det är fortfarande den mest populära sporten. Men nu finns ju nya idoler också, utländska, i andra idrotter.

• Den nya generationen kineser ser annat på tv ?

– Precis. Fotboll, ungarna gillar ju Ronaldinho och Messi och de är ju här och spelar OS.

– Och så är ju basketen spännande, de ser ju NBA-matcher. Yao Ming är nog den största idolen i hela Kina, och så friidrottaren – vad heter han nu då?

• Lui Xiang.

– Just, han också. Dom två är de stora idolerna. Men sedan kommer faktiskt bordtennisspelarna. Fortfarande. Det är rätt fantastiskt.

Waldner är så van vid att säga vackra ord om Kina, och om bordtennisen och om OS, att situationen kräver frågan.

• Hur tror du OS påverkar Kina politiskt?

– Jadu. Det är ju inte mitt ämne. Men Kina har ögonen på sig nu, och vill ju arrangera ett fantastiskt OS. Det kommer man säkert att lyckas med, och då kommer man känna sig accepterade i västvärlden.

– Ingenting som OS för med sig kommer i alla fall göra det värre här. Jag tror nog tvärtom, Kina håller på och öppnar sig.

• Hinner du se nån pingis under OS då?

– Absolut. Jag ska åka och se killarna spela i lagtävlingen på onsdag. Men nån dag senare måste jag åka hem, så jag får se resten av OS och pingisturneringen på tv. Vi kör igång träningen inför Bundesligasäsongen i slutat av augusti.

Sedan försvinner han ut på gatan som en vanlig man. Han kan göra det numera i Peking. Det kunde han inte tidigare.

– Nu är det inte ovanligt med utlänningar på gatorna. Och nu under OS finns det ju riktigt stora stjärnor här.

Men Waldner var den förste och den störste. En miljard kineser glömmer inte så lätt.

Inte jag heller.

Mer läsning

Annons