Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tim och Hampus räds inte backarna

/
  • Nu är inte liftarna i gång i Kungsberget, men annars åker de vanligen sittlift när de ska ta sig upp på tävlingar nere i Europa. Då hänger cykeln på sidan av liften.
  • I bussen finns det plats för både cyklar och människor. Tim, Hampus och Michael Andersson från Göteborg tränger ihop sig i bussens främre del när de ska sova på sin Europaturné.
  • Tim Hedman och Hampus Jonsson tillhör Sverige-eliten i downhill.
  • Åkplanering är a och o. Var finns bromspunkterna? Vilket spår ska man välja, både ur säkerhetssynpunkt och för att få med sig så mycket fart som möjligt.

Det ser ut som en lek med döden när Tim Hedman och Hampus Jonsson dundrar fram över rötter och stenar.
Måste man vara galen för att cykla downhill?
Vi sökte svaret i Kungsberget.

Annons

Tim Hedmans buss kämpar sig uppför den asfalterade vägen till toppen. Han har köpt en ny, och när den gamla med 130 hästkrafter klarade stigningen borde det inte vara några problem när det nu sitter 180 under huven.

Väl uppe stiger Tim och Hampus ur bussen för att leta rätt på banan. De tränar normalt sett i Gesunda utanför Mora eller uppe i Järvsö på helgerna. Banorna i Kungsberget har förfallit en smula när de stått oanvända under några år.

– Det är synd. Det finns en bra grund här och det behövs inte mycket jobb för att få de fina igen. Framför allt vore det skönt att kunna träna på lite närmare håll, säger Tim.

Förutom ett träd som fallit rakt över stigen är de ändå ganska nöjda när de inspekterat den bana som slingrar sig genom skogen mellan två av pisterna.

Jag förstår inte varför. Den ser fullkomligt livsfarlig ut. Rötter och stenar överallt, träd mitt i vägen, och plötsliga stup där stigen bara försvinner. Inte sjutton är den den gjord för cykling.

Tim och Hampus diskuterar vägval och en speciell sten, som en framstående värlscupcyklist kraschade hakan emot för ett antal år sedan, innan de promenerar upp till cyklarna igen.

Och så kör de bara. Full fart genom skogen.

När jag står där i blåbärsriset och försöker filma cyklarna medan de svischar förbi tänker jag givetvis tanken – de måste vara galna.

– De säger det, men jag känner mig inte galen. Det ligger väldigt mycket övning bakom och jag tycker oftast jag har kontroll över det jag gör. Jag tycker inte du är speciellt galen heller Tim, säger Hampus och tittar på sin kompis.

– Nej, galen för mig är att hoppa på en downhill-hoj utan erfarenhet och bomba utför ett berg. Så gör inte vi.

– Det var bra förklarat. Du såg ju själv, vi diskuterar alltid först hur vi ska ta oss ner på ett säkert sätt, säger Hampus.

– Sen måste man självklart tänja på gränserna om man vill komma nånstans, säger Tim.

På ett enklare parti av banan är han snäll, och modig nog, att låna ut sin cykel, hjälm och knäskydd till mig en stund. Jag står och tvekar, innan jag försiktigt rullar ner längs stigen med lagom stort adrenalinpåslag.

Det som slår en är hur mycket av stötarna som tas upp av fjädringen, både fram och bak, på cykeln. Det är som att rida på en stor och följsam katt. Efter några försök stiger självförtroendet och jag vågar stå på lite mer. Och det är då det blir roligt, riktigt roligt, och jag förstår nånstans vad det var som fick både Tim och Hampus att fastna för sporten när de var i 12-13-årsåldern.

I dag är de 22 respektive 21 år och tillhör Sverige-eliten i downhill. Tim från Forsbacka och Hampus från Sandviken gick cykelgymnasiet i Vansbro tillsammans, har tränat under många år och vet vad de gör.

Men vi återkommer till riskerna, och det finns en anledning till det.

Du har flickvän Tim, vad tänker hon när hon ser dig köra?

– Christine brukar vara lite nervös, men tycker nog det är lugnare att se mig åka för hon tycker det ser ut som om jag har kontroll jämfört med om det är en nybörjare som kommer. Men det är ändå oss det är farligast för, vi som fått upp farten, för ett misstag kan kosta så mycket.

Tänker ni aldrig på riskerna?

– Det är klart, det finns alltid i bakskallen. Ibland gör man det inte alls, och blir nästan dumdristig. Nu har inte någon av oss brutit några ben men vi har en kompis som brutit 13 ben i kroppen. Jag har haft tur, och har bara skadat ett muskelfäste i axeln en gång. Men skrapsår och lårkakor hör till, det går inte att undvika. Din krasch var ju lite värre Hampus.

Vad hände?

– Vi var i Italien i fjol och körde en Europacuptävling. Det regnade under finalen, och det var en slags mossaktig yta på banan som gjorde underlaget lite kletigt så däcken kleggade igen helt. Jag har inget minne av det här, men jag fick ett kast i en ravin och körde rakt in i ett träd med huvudet före och spräckte hjälmen och fick åka ambulans. När jag vaknade upp hade jag en åtta timmars minneslucka. Det var skrämmande att vakna upp på ett sjukhus i främmande land och inte veta vad som hänt.

Minns du ingenting?

– Kraschen är helt borta. Jag kommer ihåg mossan, det kletiga. Men det mesta är borta från den dagen. Jag fick göra en CAT-scan, för de trodde att jag hade hjärnblödning. Jag hade sviter ett långt tag, och får fortfarande huvudvärk när jag har ansträngt mig. Det känns som en bakfylla dagen efter.

Risken är stor att den återkommande huvudvärken är något som Hampus kommer få leva med. Ändå var han uppe på cykeln igen efter bara några dagar.

– Det var väl inte det smartaste jag gjort. Men det är det här jag lever och brinner för, framför allt för att det är så fruktansvärt roligt. Sen har det gått från en rolig grej till tävling och ett driv att utvecklas och hela tiden bli bättre. Och alla jag umgås finns kring cyklingen, säger Hampus.

När den här texten publiceras har de gett sig ut på en månadslång tävlingsturné i mellan-Europa i Tims nya buss.

De har sparat hela vintern, samlat komptimmar och vänt på varenda krona för att få tränga in sig i den där bussen under den kommande månaden. Det blir cykling varenda dag, och tävlingar i Österrike, Tyskland, Schweiz och Frankrike innan de är hemma igen.

– Det är så mycket mer utmanande och roligare utomlands. Större tävlingar, bättre banor, längre banor. Vi får väl se hur pass less vi är på cykling sista dagarna, man kanske bara vill hem och käka köttbullar då, säger Tim.

– Nja, säger Hampus, less på att cykla blir man nog inte. Men less på att bo i buss.

Ni kan följa hur det går för Tim Hedman och Hampus Jonsson på Sandvikens CK:s hemsida , eller på timhedman.com

Mer läsning