Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det här kan bli helt fantastiskt

Gävle Sportcentrum, med en friidrottshall, plus en multiarena med innebandyförtecken – och som grädde på moset ett litet annex med tre träningsplaner för innebandy.

Vad säger man?

God Jul förstås, även om jag inte tänker ropa hej innan jag har hoppat över den första friidrottshäcken eller en innebandysarg. Jag har varit med för länge.

Men ändå!

Annons

Detaljerna om den kommunala storsatsningen på en eftersatt punkt i Idrottsstaden Gävle hittar ni i del 1 av tidningen.
Men det var tydligen sju grader (varmt dock) i går i det som går under namnet GFC-hallen, men egentligen har börjat förfallet tillbaka till det industrilager det en gång var – så den plötsliga resan till framtiden/nutiden var lika skön som att komma in i värmen i Kultur & Fritids lokaler på Slottet.

Vi trängdes där, både kreti och pleti, journalister och folk som lever i verkligheten, tjänstemän och politiker, och jag har ju varit på andra presentationer som varit tänkta att förändra staden.
Nu fanns det en tanke, beslutsamhet, proffsighet, öppenhet, glädje och stolthet i leveransen av Gävle Sportcentrum att företrädarna för idrottens alla grenar hade svårt att finna sig.
Vad skulle man vara kritiska mot, när kommunen plötsligt öppnade en hittills fastfrusen dörr. Det var bara nån som av gammal vana halkade in och fastnade på ett gammal grammofonvarv av gnöl, men snabbt bytte spår.
Själv är jag alltid för allting – i stort sett. Men så är jag också ovanligt lättlurad ibland.


Fast.
Inte så sent som 2017, sa kommunalrådet Per Johansson.
Men när? 2013 kanske. Det är ju faktiskt greppbart. Jag tar hela presentationen som ett bevis på att vallöftet ska bli verklighet, och förhoppningen om 2013 som ett slags löfte. Jag skulle kunna köpa 2014 också.
Och det kanske går.
Inte så många kan kanske överklaga heller, för även om skogspartiet i närheten tydligen ska bli naturreservat borde det inte gå att hitta några utvandrade utrotningshotade sibiriska grönspräckliga smågrodor som hukar under lavtäckta stenar (och jag är ändå för att hjälpa grodor, salamandrar och andra trevliga småkryp till långt och evigt liv – tro inget annat!).
Den stora anledningen till att jag plötsligt tror på tomten är skillnaden mot exempelvis väckelsemötet på konserthuset för några december sedan, där Nya Strömvallen överrumlade hela villastan.
Då var det en känd visionär, en förening, en arkitekt (samma har dock nu ritat läckra Gävle Sportcentrum) och kanske några till som hade fräckheten att komma med en het idé.
I går fanns inga hot i lokalen. Bygg & Miljö, Kultur & Fritid, Gavlefastigheter, kommunalråd och nämndordföranden – alla var där som ska vara med och skapa något i stan.
Det där känner jag igen från den värld jag själv jobbar i, det är så det fungerar när vägen och resan och vem som kör ibland är viktigare än målet.
Men för en fullstor friidrottshall, en häftig inomhusarena och en frisläng av innebandyplaner köper jag det mesta.
För det här kan faktiskt bli helt fantastiskt.
Nu är det bara att leverera.

Brynäs hade matchen mot Färjestad i ett litet fint paket, först vid 2–0 och sedan faktiskt även vid 3–2. Men Färjestad rev av snörena, och tvingade fram en förlängning och en straffläggning och vann med 4–3.
En poäng. Det kunde ha varit tre. Lyftet kommer inte, trots att Brynäs är stora delar av svensk hockeys framtid med fem spelare i den första junior-VM-truppen.
Jag hade skrivit ett oerhört begåvat, underhållande och intressant stycke om målvakten Thomas Greiss, men utvecklingen i matchen var emot mig.
Samtidigt som speakern läste uppe ett reklambudskap om fyrverkerier vid festliga tillfällen från en känd företagare, så gick stora delar av Brynäsklacken ut från ståplats.
Jag håller inte direkt med allt som Brooklyn Tigers och Kamratkompaniet ville protestera mot, för det är en komplicerad och komplex fråga.
Men jag hyllar ändå metoden – en tyst protest i en hockeyarena är en tydlig, stark och sympatisk aktion till skillnad från all annan idioti.


50/50-lotterna. Det låg en sån på den del av pressläktaren där jag brukar hänga över datorn, och jag kunde inte skilja den från den jag precis hade köpt.
En vänlig och kunnig man förklarade då att numret på lotten på bordet var ett nummer som inte skulle dras.
Och?
Så är det ju med alla mina.

Mer läsning

Annons