Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En plåga för kroppen - men en seger för knoppen

Emil Jönsson vann inte.

Han var inte ens bäste svensk.

Han fick stryk i spurten av Petter Northug.

Ett VM-brons? Vad är ett brons när man leder världscupen och är favorit?

Allt egentligen – för Emil Jönsson tog en VM-medalj trots att han åkte uppför hela Holmenkollen.

Annons

Jag trodde faktiskt ett tag att den här första VM-dagen, när kylan låg i luften men 20 000 skogstokiga norrmän värmde varandra och hela skidvärlden, skulle bli ungefär som den där dagen i Whistler Mountain för ett år sedan. Då Jönsson körde in i en norsk vägg i semifinalen, och fick smita ut bakvägen ur de olympiska spelen.
Nu... en tolfte plats i kvalet. Så svagt har Årsundakillen nästan aldrig inlett en tävling.
Var det dags igen? Skulle det bli ett fiasko värre än i Liberec 2009, när Jönsson bromsade sig ur VM alldeles själv?
Skulle Jönsson ytterligare en gång misslyckas i ett mästerskap, och få åka över gränsen till Sverige med den eviga stämpeln på skidorna?
Jag förstod nu verkligen att den här banan verkligen var ett monster för Jönsson, ja för alla sprintexperter. Det skulle också visa sig, för norrman efter norrman försvann ut (Glöersen framför allt), ryssen Petuchov – ja massor av de som härjar i världscupen. Hattestad gick till final – och blev fyra.
Det här skriver jag inte för att jag måste göra det, för att jag jobbar på en tidning som kommer ut i Gästrikland.
Det här skriver jag för att jag är oerhört imponerad av Emil Jönsson.
Jag har varit det förut, och jag är det nu – och jag hoppas bli det i framtiden också.
Jönsson besegrade både sin egen inre fruktan, och de flesta av skidåkarna i världen när han slet sig fram till VM-bronset och sedan var trött, tröttare, tröttast.
Han blev trea efter Marcus Hellner och Petter Northug som smet förbi – och det är verkligen två skidåkare att njuta av.
Den som följt Emil Jönsson vet att bakom det glada skrattet finns en kille som besegrat sin kropp flera gånger – när sjukdomar och allergier verkade stå i vägen för viljan att träna och åter träna.
Nu besegrade han sin knopp också – genom att ta medalj en helt hopplös dag.
Nu är Jönsson på mästerskapsbanan för all framtid. Nu är han inte bara en skidåkare som trivs i världscupen, och plockar poäng och pengar där – utan en som vet hur man även bestiger en prispall.
n n n Men Hellner då?
Herregud vilket lopp han gjorde. Han inte bara vann, han hyvlade av en stor bit av Holmenkollen och stoppade innanför nummerlappen och defilerade i mål.
Hellner visade en taktisk förmåga som övertrumfade hela startfältet. Han hade läst på, och visste att det fanns en plats i hela Oslo där han kunde göra en guldstöt och han gjorde det perfekt.
Banan blev plötsligt bredare – och Hellner blev plötsligt snabbast. Smack-smack-smack, det finns en särskild skönhet i en stor skidåkares stavtag när dessa bär ända upp till toppen som för Hellner.
Resten av banan, den som analyserats sönder av såna som jag, använde Hellner som ett utrymme för att visa hela skidnationen Norge att han är här för att ställa till satyg.
Sprinttävlingen var Marit Björgens mest chansartade distans under hemma-VM.
Hon vann.
Hon körde ifrån alla.
Hon tog Norges 100:e guld i ett skid-VM och hon gjorde det på hemmaplan.
Fortsättning följer.
...men jag fattar inte det där med jättekramtigern som psykologen Britt Tajet-Foxell tydligen hade lagt i hennes säng häromkvällen för att Björgen skulle förvandlas till en tiger i spåret.
Den norska supertjejen hade nog vunnit om det så hade legat en jättesköldpadda i sängen.

Mer läsning

Annons