Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Plötsligt kändes Köpenhamn som en oerhört jobbig omväg

/

Sverige vann. Sverige leder i halvtid med 2–1.
Ändå känns det som om siffrorna luras i den här nordiska duellen om en plats i fotbolls-EM nästa år.
Kanske därför att dansk desperation blev till dansk dynamit i den andra halvleken.
Så där får det inte fortsätta!
Det får det verkligen inte.

Annons

Jag läser att Infostrada Sport, som brukar kunna analysera fotboll ned till minsta molekyl, vid Zlatans 2–0-mål gav Sverige 80 procents chans till avancemang.

Den chansen sjönk sedan lika lågt som den svenska orken och det blågula försvarsspelet efter den danska 1–2-reduceringen och ligger nu på 49,6 procent.

49,6–50,4 procent.

Jag avrundar, för att försöka förstå.

Det är ett 50/50-läge, där allt hänger på de där ibland mystiska bortamålen som räknas dubbelt vid likaläge.

Det där som gör att Danmark måste vinna med 1–0, och där ett svenskt mål i Parken på tisdag kväll är lika tungt eller till och med tyngre än Nicolai Jörgensens reducering i den 80:e minuten på Friends Arena.

LÄS ÄVEN: Därför måste EM-kvalmatchen spelas – trots Parisdåden

Men Sverige vann ju i alla fall matchen. Det betyder något. Visst gör det väl det?

Emil Forsberg, störtskön lirare med gener från flera generationer av Gif Sundsvallförfäder, gjorde sitt första landslagsmål när han på Mikaeli Lustigs (GIF Sundsvall en gång i tiden han också) inlägg så perfekt skickade in ledningsmålet före paus.

Och sedan så rappt såg till att trassla in sig i danska ben att Zlatan fick slå en straff och dundra in sitt 60:e landslagsmål.

Så länge var det en perfekt match av Sverige och för Sverige.

Danmark stod för bollande och sökandet.

Sverige stod för tempoväxlingen och frestandet.

Det blixtrade om de svenska attackerna, som tog fart ur avstannande danska anfall.

LÄS ÄVEN: SIF-spelaren som är den störste Danskdödaren i svensk fotboll

Men till slut blev matchen en rätt typisk för Erik Hamréns tid som förbundskapten. En där Sverige sökte och fick offensiva urladdningar och vi tjoade och tjusades – men till slut lyckades slänga ut ett defensivt drivankare som drog ned laget till det där statistiska fifty-fifty-läget.

Danmark hade självklart inget annat val när Zlatan hade gjort 2–0.

Men desperationen blev alltså till den där rödvita danska dynamiten när Jörgensen, Pierre Höjbjerg och till slut Emil Forsbergs lagkompis i Leipzig Yussuf Poulsen kom in i stället för Kahlenberg, Fischer och Braithwaite – han med brassen Marcelos frisyr.

Då hade Sverige störts i sina taktiska byten av den tidigare skadan på mittbacken Mikael Antonsson och både Berg och Zlatan var plågsamt tröttkörda.

Fortsätter matchen där den slutade är det Danmark som finns där i EM nästa år i Bordeaux, Lens, Lille, Lyon, Marseille, Nice, Saint-Etienne, Toulouse och Paris.

Vi svenskar ser EM på TV tillsammans med Erik Hamrén.

Det handlar om att orka. 90 nya minuter, 30 till om matchen skulle sluta 2–1 till Danmark.

Sverige måste göra det. Zlatan måste göra det, om det inte ska bli det sista han gör i landslagströjan.

Straffar? Hemska tanke. Då är det Isaksson mot Kasper Schemichel.

Så Sverige eller Danmark?

Först på tisdag kväll vet vi.

Trots att jag ett tag på lördagskvällen trodde jag såg svaret på frågan på Friends Arena, som i skuggan av de fruktansvärda dåden i Paris solidariskt lyste i de franska nationalfärgerna.

Mer läsning

Annons