Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Zlatans Perkele – vilken magisk show

Jag vet.

Sverige–Finland i fotboll är inte alls som Sverige–Finland i ishockey eller Sverige–Finland i friidrott, och det är just tjatigt att ta upp ämnet.

Men ändå.

Det var ju faktiskt bara några veckor sedan finalen i hockey-VM ramlade genom isen därnere i Bratislava.

Annons

5–0 ger inget guld, ingen EM-biljett – men i alla fall en landslagssemester utan oavslutat arbete nånstans.
Finland är verkligen inte vad man är i ishockey, och absolut inte vad man en gång var i friidrott – och var därför ett lag att slå i EM-kvalet.
Men en vecka där Erik Hamrén verkar ha matjord även i västfickorna, herregud; 4–1 mot Moldavien borta och 5–0 mot Finland, har Sverige gjort allt reperationsarbete som gick att göra efter förra höstens smäll i Amsterdam.

5–0 mot Finland retar möjligtvis upp grannlandet till höstens retur i Helsingfors, men än sen då?
Nu var det stekhett överallt i Sverige i går, i alla fall där jag befann mig, och fotbollslandslaget brydde sig inte om att försöka svalka någon.
Inte sig själva, inte Finland, inte några fans. Och absolut inte de som aldrig är oberörda av Zlatan.
Efter spaltmeter i tidningarna och oändliga studiosnack i de flesta tevekanaler, så verkade Zlatan kunna undvika att ens gå ut på en EM-kvalarena när Hamrén placerade honom på bänken.
Det finns inga manus i sportvärlden, har jag själv försökt berätta några gånger för mycket.

Men det finns det. Tydligen.
Zlatan sitter där på bänken, bara följd av någon specialinriktad webbkamera, och har det varmt och skönt. Sverige leder – då får Ola Toivonen skadeproblem. Den Toivonen som just Zlatan tycker ska spela i positionen bakom den ensamma forwarden.
Resten är värd ett kapitel i vilken pojkbok som helst, om det skrivs såna numera.
Zlatan reser sig.
Zlatan värmer upp.
Zlatan gör mål efter sex minuter på planen.
Zlatan gör ett nytt mål fyra minuter senare.
Zlatan gör ett tredje mål efter paus.
Zlatan frispelar Emir Bajrami som gör 5–0.
Zlatan pratar efteråt – om hur kul det var att spela fotboll.
Så där, ungefär.

Zlatan, Zlatan, Zlatan och Zlatan igen. Jag måste säga att det var rätt skönt att han fick komma in, och att han fick göra det han gjorde.
Sedan behöver inte prata så där överdrivet mycket om det finska försvarsspelet, där den stackars Markus Heikkinen, Rapid Wienproffset och en av de mest rutinerade i laget, troligen drog i ATP-handtaget i pausen. Och debutanten i mål, Anssi Jaakkola – perkele.

Kim Källström, han från Sandviken ni vet, var den som öppnade luftslussen i det finska försvaret med sitt 1–0. Källström, som oavsett vad han gjort och kommer att göra i det svenska landslaget, aldrig, aldrig, aldrig att bli erkänd som en stor fotbollsspelare.
Fråga mig inte varför. Det bara är så, att hans karriär hamnade i en slags evig envig med Anders Svensson på mittfältet, eller blockerats av Zlatan stulna straffar eller en allmän hängläpp.
Först nu, under Erik Hamréns marschorder 4–2–3–1, finns det plats för b-å-d-e Källström och Svensson.
Och i går gjorde Källström en alldeles utmärkt EM-kvalmatch. Han slog frisparken som var så bra att den slank in, han hade en perfekt passning till Zlatans 2–0 – frisparken han prickade Zlatans huvud med till 4–0 var också perfekt utförd. Och han sprang, slet och sprang.
Detta i Källströms 82:a landskamp, bara Isaksson (84), Olof Mellberg (107) och Anders Svensson (116) har gjort fler i dagens landslag.

Men ändå, så var det här naturligvis Zlatan Ibrahimovics match. Från långt innan den började, till den 25:e minuten när han verkligen kom in och via målen i 31:a, 35:e och 53:e minuten – och så den magiska skarven till Emir Bajrami i 83:e minuten. Så var det bara. Så kommer det alltid att vara.
Men jag hyllar ändå Micke Källströms, den gamle SIF- och GIF-spelarens, grabb.
Det måste man bara göra, faktiskt.
Galatasaray nästa för Källström?
Polen-Ukraina nästa för Sverige?

Mer läsning

Annons