Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Bara Segway-fotografen kunde fälla Bolt

/

Annons

Många skulle slå sig för bröstet bara att få ställa upp i ett stort mästerskap, och självklart om man gick till final.

Usain Bolt slog sig för bröstet innan han ens hade sprungit de där 200 meterna på 19,55.

Det gjorde han rätt i.

För tvivlens tidevarv gällde egentligen från nån gång i fjol genom den här säsongen och ända tills söndagens final på 100 m.

Då visste vi.

Nu vet vi ännu mer.

Nu vet vi att vi borde haft vett att veta redan tidigare,

Nu vet vi att Usain Bolt är tidernas främste friidrottare någonsin och under en karriär har lekt sig fram till guld och världsrekord, men nu tvingades plocka fram något annat ur den våldsamt snabba kroppen.

Det är tävlingsdjävulen Bolt vi sett nu i Peking, inte sång- och dansmannen Bolt som slog igenom i OS 2008.

Lika imponerande den. Kanske ännu mer. För urkraften Bolt blev för andra gången övermäktig de nu osynliga spåren av dopningen i Justin Gatlins kropp; På 100 meter var det en duell – nu var det spännande fram till raksträckan mot det fjärde VM-guldet på 200 meter. En distans där han har två OS-guld också, och sedan de fem VM- och OS-gulden på 100 m, och de fem i stafett.

Tiden spelar faktiskt ingen roll längre. Den står numera alltid stills i Usain Bolts närvaro (...men för statistiken skull var den tionde snabbaste i friidrottshistorien, helt ok alltså)

Vi kliver tillbaka till den tävling där det tog tid.

Det tog längre än tre steg.

Det tog alla steg utom det näst sista hoppet av amerikanen Christian Taylor – men då flög han så långt att sanden nästan sprutade bort ett världsrekord som har svensk sommar över sig.

På Nya Ullevi i VM 1995 hoppade engelsmannen Jonathan Edwards, en av de verkligt goda i idrottsvärlden och som aldrig beskyllts för annat än att just hoppa för långt för det ska passa en del konkurrenter.

Nu skulle trestegstävlingen i VM bli en hetsjakt mot 18 meter.

Men Taylor och kubanen Pedro Pablo Pichardo hade båda landat på 17,60 med kubanen i guldläge och det verkade inte finnas kraft till mer. Och absolut inte 18 meter. Och absolut inte världsrekord.

Då. Pang-pang-pang exploderade Taylor i världens genom tiderna näst längsta hopp – 18,21.

Så nära har aldrig någon varit att hota Edwards världsrekord. Det går alltså. Men nu var hoppet framför allt en guldknockout på Pichardo.

Erika Kinsey fick med sig ribban ned på 1,92 i höjdkvalet och bara tårar med sig ut från arenan och fick bara ur sig "jag pallar inte" i intervjuzonen.

Hörde SVT-experten Kajsa Bergqvist berätta om hur svårt det kan vara i ett kval, och jag var faktiskt på plats när Kajsa rev ut sig i kvalet i EM 1998 och klättrade ut via ståplats på Nep-stadion för att slippa snacka om eländet...men sedan gick det rätt bra i den karriären. Om man säger så.

Mer läsning

Annons