Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En galning, javisst - men en sån behövs alltid

En del tycker att det skrivs för mycket för Jimmy Nordin.

Andra tycker att det inte borde skrivas alls.

Men jag vet bara en sak:

Vi har inte skrivit klart om Jimmy Nordin än. Det kommer vi nog aldrig att göra. Det finns nog inget slut.

Annons

Först som sist – brons.
Jimmy fick iväg 17,25 som bäst i den festliga kultävlingen på Rådhustorget. Han stötte 17,15 i första, tog sedan i så att tatueringarna bleknade under några tiondelar – men inget hjälpte.
Och det spelade, som han sa, ingen roll. Hade han stött 18,25 hade det ändå blivit brons. För bröderna Niklas och Leif Arrhenius var etta och tvåa som förutspått i kulringen, alldeles för nära 19 meter för att vara nåbara för Nordin.
Brons var vad han kunde klara av. Brons var vad han fixade. Brons var vad Gefle IF fick den första SM-dagen.

Vad var det nu kollega Hägerborn fick ihop i torsdagens njutbara läsning om Jimmy Nordin: friidrottare, rubrikmakare (jo, det var fylleskandalen det), författaren, affärsmannen (skivor och sexleksaker, bland annat), politikern (152 röster!), musikern, pappan, personlige tränaren.
Hälften vore nog för de flesta.
Jag skulle kunna lägga till: hel- halv- och kvartsgalen, lurig, rolig, oförutsägbar, skäggprydd, tatuerad och en hel del annat både positivt eller negativt.
Framför allt behövd. Mer än de som ruskar på huvudet åt Jimmy Nordin, och som inte vill läsa en rad till om honom, förstår eller ens vill förstå.
För så här är det. Jimmy Nordin är en sån där person, en sån där profil, som man kan gå omkring och höhö-flabba lite överseende åt när han gör något tokigt, eller säger något absolut varken korrekt eller kanske övertänkt.
Jag har skrivit rätt mycket om, kring och runt Jimmy Nordin under åren.
Och jag behöver varken tycka det ena eller det andra om Jimmy Nordin längre.
Jag är bara tacksam för att han finns, för att han gjorde comeback ytterligare en gång och att han tog av sig hatten, rättade till glasögonen och stötte till sig ett SM-brons i kula.

Hade det varit en amerikansk halvmesig film så hade Jimmys sista kula fått spel och flygit över 19-metersmarkeringen – och så hade publiken fallit i varandras armar och Jimmy hade med tårfylld stämma lånat speakerns mikrofon och tackat allt och alla och kanske stämt upp i ”We Shall Overcome”.
För efter ett glatt, virrigt och spännade liv – bara fram till nu alltså! – var det faktiskt som Jimmy fick någon slags kollektiv respekt av de som hade samlats där vid Gudinnan och det annars rätt Gävletrökiga Rådhustorget för att följa tävlingen.
De som var där fattade nog att det inte bara är att ställa sig i ringen och snurra några varv och slänga iväg en kula 17–18–19 meter.
Man måste kunna någonting också. Och det kan Jimmy Nordin.
Och även om det inte var folkets totala kärlek, så var det ändå något slags erkännande större än de 152 rösterna han fick i valet i fjol.
Men tro inte att Jimmy Nordin förvandlades till en slätstruken ociterbar tråkmåns bara för det...”Jag kanske borde ha tagit några glas vin f-ö-r-e tävling så jag hade slappnat av och stött ännu längre.”

Jag vet att Jimmy Nordin såg upp till Ricky Bruch, och jag förstår varför. Och vilken skön galning var inte det?
Det är här hade jag tänkt att skriva, och tillägga: tack för (nästan) allt, Jimmy.
Men man vet aldrig med Jimmy Nordin.
Hur skulle man?
Han vet ju inte ens själv ibland, före det har inträffat.
Hur nu det gamla djungelordspråket lyder:
När Jimmy Nordins kula slår ned, står blixten still. Eller tvärtom. Eller något annat.

Mer läsning

Annons