Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det är 50 år sedan Sandvikens HK gjorde det omöjliga

/

Ett gulnat tidningsurklipp har hängt hemma i tvättstugan hos Karl Gunnar Naenfeldt i Sandviken genom alla år.
En helsida om när Sandvikens HK gick upp i Allsvenskan i handboll efter ett avslutat kvalspel i Boden. Några porträttbilder och lite text om varje hjälte. Det är "Knallis", "Naffe", "Pullick" och en drös med Karlssons.
– Och nu sitter vi här nästan på dagen 50 år senare. Titta på datumet – den 21 mars 1966. Det är inte klokt egentligen. Några är ju borta och några har flyttat från Sandviken – men det är fantastiskt att vi fem kan samlas här på samma ställe där vi hade så roligt tillsammans för ett halvt sekel sedan, säger Karl Gunnar och blickar upp på sina gamla vänner.

Annons

Det är ett gäng grånande men pigga gentlemän som sitter runt bordet inne på den gamla cafeterian i Jernvallens sporthall. Bengt Rönn har hunnit bli en bit över 80 år och är äldst i gänget, Bo Karlsson, Kjell Carlsson och Torbjörn Karlsson har också kommit sedan Karl Gunnar har ringt runt.

– Det är så otroligt många minnen som kommer fram när man kommer samman så här. Det blir inte så ofta vi träffas och aldrig alla tillsammans, säger Bengt.

För varje gång Karl Gunnar har gått ner i tvättstugan hemma har han blivit påmind om tiden när han som ung 19-åring var med och spelade upp SHK i handbollens finrum i Sverige. Vilken fantastisk sannsaga det var för den lilla klubben som bildades 1960 som en sammanslagning mellan de tre klubbarna SIF, SAIK och KIKS. Sex år senare kvalade laget upp till den högsta serien.

– Vi var upp till Boden och vann mot Hornskroken med 26–19 och blev klar för allsvenskan. Sedan satte vi oss på nattåget och blev ordentligt firade hemma i Sandviken. Det var enormt stort för en sporttokig kille som knappt var torr bakom öronen, förklarar Karl Gunnar..

Ju närmare 50-årsjubileumet har kommit desto mer har han funderat på det här. Det borde ju rätteligen uppmärksammas på något sätt. Det blev ett samtal till sportredaktionen på Arbetarbladet och Gefle Dagblad och sedan ett enkelt grepp att få ihop resten av gänget.

Det blir några timmars nostalgi av högsta märke. Kvintetten skrattar, bläddrar i gamla urklippsböcker som några har tagit med sig och minnena flödar fram. Det är en fröjd att bara få sitta med och lyssna på ett stycke idrottshistoria i Gästrikland. Lite främmande nu att det har spelats elithandboll inne i den hall som bara ligger innanför nästa vägg. Gamla klassiska Jernvallen...

– Vi spelade pingis här nere i källaren som lite lagom uppvärmning innan matcherna. Jag kom ihåg att vi mötte Frölunda eller något annat lag som var ute och sprang här runt Jernvallen i snön och vi funderade vad dom höll på med. Vi tränade två eller tre gånger i veckan och sedan var det bra. Vi pratade ihop oss innan matchen hur vi skulle spela, skrattar någon av "gubbarna".

När vi förflyttar oss in i den sportarena som ser precis likadan ut som under de där magiska åren i mitten och slutet av 1960-talet stannar samtalen upp. Det blir tyst ett bra tag innan Karl Gunnar visar handbollslinjerna och hur det på den tiden ställdes ut bänkar som åskådarna satt på runt hela planen.

– Oj, vad motståndarlagen hade svårt med oss här. Dom var inte van att spela i er sån här arena. Det var ju egentligen en tennishall från början, säger han och visar på ett urklipp hur det kunde se ut.

Handbollen var verkligen stor i stålstaden på den tiden.

– Rekordet var nog upp mot 2 000 åskådare och runt 1 500 brukade det vara för det mesta. Vilket liv det kunde vara här inne och alla kom så nära planen och sedan fullt på träläktarna också. Inte undra på att vi var svårslaget här hemma.

Det första året i högsta serien blev också en succé för Sandviken. Laget slutade fyra i den raka serie som då spelades där ettan vann SM-guldet.

– Det var inget slutspel då utan det kom först året efter vilket var synd. Vi hade chansen att gå långt där, säger Karl Gunnar.

Premiären var den 20 september 1966 då det blev en resa ner till Lund för ett möte med H43. 20-20 i den matchen var en bra start för SHK som sedan överraskade hela Sverigeeliten. Som allra bäst blev det i den åttonde serieomgången då Hellas med sju raka segrar kom till Jernvallen.

– Det var ju halva landslaget som spelade där. Bland annat Bengan Johansson som sedan blev svensk förbundskapten och en massa andra kända namn. Men vi vann med 24–19 och det kommer jag aldrig att glömma. Vilken match vi gjorde, skrattar "Naffe" som blev Karl Gunnar Naenfeldts smeknamn.

Med 21 poäng fixade SHK nytt kontrakt med bred marginal och kom fyra i den tiolagsserie som då gällde i svensk handboll och Viking så småningom blev svenska mästare.

Laget åkte i en minibuss som tog de 12-13 spelarna, tränaren och ibland någon lokaljournalist också på vägarna runt om i Sverige. En av frågorna som kommer upp är om någon vet vad som hände med chauffören från Valbo som alltid var den som såg till att killarna kom fram i tid. Alla fem skakar nekande på huvudet. Men alla kommer ihåg den vänliga själen som alltid var glad.

– Jag kommer ihåg att framrutan gick sönder när vi var lite bortanför Stockholm och vi körde så hela vägen hem till Sandviken. Det hände mycket på dom där resorna, säger någon plötsligt.

Laget bestod mest av lokala förmågor som fostrades i bruksmiljön i Sandviken och hade alla beståndsdelar som behövdes – en grym målvakt, en hängiven tränare, målskyttar som Bengt Rönn, ett gäng som aldrig gav upp och hade sån hjälp av Sandviksborna som älskade sitt handbollslag.

Det skrevs också helsidor i både Gefle Dagblad och Arbetarbladet efter och inför matcherna. Beviset är flera klippböcker som går mellan "gubbarna" och det finns väldigt mycket som kommer tillbaka.

– Gissa vem som dömde den här matchen vi spelade? Leif "Loket" Olsson. Jag träffade honom för ett tiotal år sedan och han kom ihåg grabbarna i SHK och rabblade upp några namn, säger Naenfeldt och tittar upp från ett urklippsalbum som han har grottat ner sig i.

– Och vem kommer inte ihåg "Knallis" Åhman i målet. Han var väl över 30 år när vi gick upp men blev bara bättre och bättre. Vilka räddningar han kunde göra och han grejade många segrar åt oss, säger Torbjörn Karlsson plötsligt och ler.

Tränare för gänget var Roland Brodin. Men alla kände honom under namnet "Pullick". Hans andra hem var på Jernvallen där han i slutet av 50-talet svarade för bedriften att träna fram SAIK:s juniorer till SM-guld i såväl handboll, bandy som fotboll. Alla tre titlarna under en och samma säsong.

– "Pullick" verkligen brann för det här. Han var helt själv och det fanns inga lagledare eller materialförvaltare på den tiden. En otrolig eldsjäl och en fantastisk personlighet. Han hade rätt hårda nypor också mellan varven, säger Bo Karlsson och alla andra nickar medhållande.

Andra året SHK spelade i allsvenskan gick det inte lika bra. Truppen kanske var lite väl tunn och skulle ha mått bra av ytterligare några spelare. Laget halkade snabbt efter och kom näst sist med nio ihopspelade poäng och säsongen 1967/68 blev också den sista i högsta serien.

Detta trots att Bengt Rönn vann hela seriens skytteliga med 113 mål på 18 matcher.

– Jaha ja. Jo, det blev nog några mål här och där, säger Bengt och ler.

– Vi försökte komma tillbaka några år efter det men lyckades aldrig och senare försvann ju handbollen mer och mer. Nu är den helt död i distriktet. Det är väl bara Forsbacka som har lite verksamhet kvar. Det är riktigt tråkigt, säger Karl Gunnar i nästa andetag medan någon annan räknar upp vilka lag som då fanns.

– Det var ju flera lag i Gävle med Sportarna och GGIK medan vi här ute också hade flera klubbar. Skade var ju riktigt bra på damsidan och spelade SM-final. Nu är det mest innebandy som gäller här inne i hallen. Men det verkar ganska roligt det också.

När det vankas handboll på TV:s så missar de i alla fall ogärna mästerskapen.

– Tjejerna har ju blivit otroligt duktiga och starka. Det är riktigt kul att titta på och det klart man hänger med.

Men just den här dagen är vikt till det nostalgi. "Gubbarna" samlas på trappan till klassiska Jernvallen för ett fotografi och när vi åker därifrån står de kvar och småpratar lite grann.

– Kommer ni ihåg det här då...

Orden försvinner i vinden tillsammans med flera skratt när redaktionsbilen åker hemåt igen. 50 år har gått men det känns som i går för det här gänget.

Mer läsning

Annons