Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

139 dagar som Brynästränare – så har det påverkat Östblom

/

Olof Östblom var Brynäs tränare i 139 dagar under föreningens mest turbulenta säsong.
Sju år senare har Sportens Magnus Hägerborn träffat honom – och det blev ett samtal om erfarenheter, lärdomar och tålamod innan den intressantaste frågan kom:
"Om du fick chansen igen, skulle du tacka ja?".

Annons

Den 22 oktober 2007 tog Olof Östblom – bara 28 år gammal – över huvudansvaret för Brynäs sedan Leif Boork fått sparken.

Den 9 mars 2008 fick han själv sparken och ersattes av Leif Boork.

Tiden där emellan satte sin prägel på Östbloms fortsatta liv och det är det vi satt oss för att prata om över en lunch på hotell Scandic CH i Gävle.

Det hör i högsta grad till saken att Olof i juni förra året anställdes som assisterande förbundskapten till damlandslaget (som för övrigt på torsdag åker till Finland för en fyrnationsturnering), handplockad av Leif Boork.

Parallellt med att de ersatte varandra kors och tvärs i en mindre lustig dans den där gången för ganska länge sedan så växte en speciell relation och vänskap fram mellan dem.

– Jag minns att det gick så fort då när frågan kom att ta över Brynäs. Det skulle tas ett väldigt snabbt beslut – men det är klart, hade jag fått mer tid på mig hade jag kanske hunnit tänka efter för mycket och sagt nej. Jag fick till nästa dag på mig och kunde inte sova den natten, det blev inte många timmars sömn.

– Jag frågade Leffe hur han tyckte jag skulle göra, och han sa "Kör du!". Det var viktigt för mig att få det godkännandet. Vi hade tränat laget tillsammans och jag hade ju också stått bakom vår filosofi. Jag var smickrad, men samtidigt tveksam. Det samtalet betydde mycket, att Leffe sa som han gjorde.

Att ni arbetar ihop igen nu är väl det tydligaste beviset för att ni gillar varandra.

– Ja, det är klart det är så. Vi pratar mycket om saker och ting. Och jag respekterar Leif för att han alltid är rak och tydlig och håller sin egen linje. Att han valde mig som sin assistent beror mycket på att han vet vad jag står för och hur jag är som person.

Vad är det bästa med det jobb du har i dag, att träna damspelare?

– Det är ganska enkelt för mig att svara på. Det finns en annan attityd i damverksamheten som tilltalar mig. En annan långsiktighet, ett större tålamod. Att träna ett lag i SHL innebär en otrolig fokus på nutid, allt handlar om nästa match, om snabba resultat. Damspelarna vill också nå resultat och hela tiden bli bättre – de är också elitidrottare med den skillnaden att dom måste jobba vid sidan om – men det sker i en annorlunda miljö som jag gillar.

Leif Boork känner på samma sätt får man förmoda.

– Jo, det gör han ju, vi har pratat om det här. Redan då vi tränade Brynäs var ju filosofin att arbeta med större tålamod och en större spelartrupp och så där – men vi hade behövt få en bättre start för att få det att fästa. När vi började förlora så funkade det inte.

– Men det är en intressant tanke att göra allt till något större än den här matchen, den här perioden, det här bytet, den här passningen.

Tålamodet är kortare i SHL och på herrsidan.

– Det finns så många andra faktorer som är med och stör spelarna där. I och med att möjligheten finns att tjäna mycket pengar finns risk att man tappar en del av lagkänslan och tänker mer på sig själv. Jag tycker det är väldigt tydligt att det är 22 individer som sitter i ett omklädningsrum numera och som är sina egna personliga varumärken. I dag handlar mycket om att profilera sig, att synas, att ta plats, att vara i fokus. Det är ju så samhället i stort ser ut också

– Brynäs har ju fått fram många spelare som gör succé i NHL nu, och det är ju så klart fantastiskt – men det gör samtidigt att det måste vara ett helvete att vara junior i Brynäs just nu. Jag upplever att hetsen på de unga spelarna är större än någonsin, främst från föräldrar och agenter som driver på hårt redan från 15-årsåldern. Och spelarna själva ser ju hur andra lyckas och vill slå sig fram på samma sätt de också. Drivkraft måste ju finnas, men den kan hanteras på mer eller mindre bra sätt.

– Och i allt det här ska man som tränare försöka bygga ett lag. Nu blir man väl betraktad som en bakåtsträvare, men jag är rädd för att vi är på väg att tappa den svenska modellen som gjort att vi kunnat besegra nationer som Kanada fast det egentligen inte ska kunna gå. Vi har lyckats tack vare att vi jobbat tillsammans och haft det som grund i vår hockeyutbildning. Vi får inte förlora det.

Du var Brynäs tränare i fem månader, tänker du ofta tillbaka på den tiden?

– Jo, det gör jag, och framför allt har jag lärt mig mycket av den. Då mådde jag absolut inte bra alla gånger, men jag har fått med mig saker som jag inte skulle vilja vara utan så här i efterhand. Däremot hade det varit bra om jag haft den erfarenhet jag har i dag då – men det funkar ju inte så.

Vad skulle du ändrat på?

– Jag skulle varit rakare, trott mer på mina egna idéer, drivit dem hårdare och hela vägen. Men jag var som sagt bara 28 när jag tog över Brynäs, född i stan, det var en väldigt stor grej för mig. Och det är stort! Men kanske gjorde jag det alltför stort, det är ändå inte fråga om liv eller död.

– Jag sneglade lite för mycket på vad andra tyckte och vad andra skrev också. Det var svårt att värja sig ifrån.

Minns du första matchen?

– Mycket väl. Vi åkte ned till Göteborg dagen efter jag tackat ja och hamnade snabbt i stort underläge. Jag kommer ihåg att jag stod i båset i Scandinavium och funderade på vad jag gett mig in på. Men samtidigt hann man inte fundera alltför mycket heller, det var nya träningar och matcher hela tiden.

Känns alltihop lite overkligt så här i efterhand?

– Ja, lite grann kanske. Man var som inne i en bubbla under hela den här tiden.

Under resans gång blev du den förste Brynästränare som petade ikonen Tommy Sjödin, vilket gav stora rubriker.

– Jo, det blev ju så. Som tränare måste du ta de beslut som du tror är de rätta – och i det här fallet tycker jag likadant i dag som jag gjorde då. Sedan kunde jag förstås ha uttalat mig annorlunda i vissa situationer, det var ju en journalist från en kvällstidning som ställde en fråga i samband med det där.

Mats Bråstedt från Expressen undrade om inte Sjödin passerat zenit – och du svarade att det gjorde han väl när han fick Guldpucken 1992. Och det där citatet slogs upp stort.

– Jo, men samtidigt gjorde han ju bara sitt jobb. Jag skulle ha uttryckt mig på ett annat sätt, men var inte van att hamna i såna positioner. Jag hade ju aldrig tagit en presskonferens själv innan den där första matchen mot Frölunda.

Hur funkar det när ni möts i dag, morsar ni på varann du och "Sjödda"?

– Jadå, jadå, det gör vi. Man måste nånstans skilja på saker och ting. Som tränare hamnar man i lägen där man måste agera efter sin egen övertygelse, det är ju ingenting personligt. Sånt måste man lägga åt sidan.

Du har tidigare sagt att du absolut inte kände någon prestige när du fick kliva åt sidan själv.

– Nä, det gjorde jag inte. Det är klart att det inte var roligt, men gör nån den här bedömningen så får jag väl ändå vara med och försöka rätta till det som jag varit en del av att skapa. För Brynäs bästa var det självklart för mig att fortsätta finnas runt laget säsongen ut fast i en annan roll. Det var så rörigt ändå för Sundlöv just då.

Hur kände du efter sista matchen mot Västerås borta i kvalserien?

– Jag måste säga att matchen innan mot Leksand, med "Markan" i vårt mål och Ed Belfour i det andra, var ännu värre. Jag minns att det länge var jämnt och dom hade nåt stolpskott också, innan det ordnade sig för oss. Även om jag inte längre hade huvudansvaret var det en stor sten som föll från bröstet när vi klarade oss kvar.

Tolkar man det rätt om man säger att du inte skulle vilja ha din tid som Brynästränare ogjord – men att det inte är nåt du skulle göra om?

– Nja, det skulle jag kanske kunna göra faktiskt...

Så om du fick chansen igen, då skulle du tacka ja?

– Jag skulle definitivt överväga det. Det vore intressant att få möjligheten att använda mig av det jag lärt mig och rätta till misstagen jag gjorde första gången. Det är inte alls så att jag är bränd av det som hänt. Så ja, jag skulle absolut kunna tacka ja. Men jag skulle vilja kunna känna mig mindre beroende, så att jag inte var tvingad att gå med på saker jag inte kan stå för om jag skulle känna att det jobbas i fel riktning. Nu när jag är anställd av förbundet har jag ändå alltid jobbet på Länsförsäkringar som en trygghet. Den möjligheten finns ju inte när man tränar ett lag som Brynäs och det är en sak jag skulle fundera en del på.

– Man vet aldrig vad som händer, jag har ju gott om tid på mig än. Och jag har erfarenheten nu. Det är en spännande tanke.

Mer läsning

Annons