Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Det slutar med en svängom på torget

Sex segrar och överraskande serieledare.

Är man nöjda nu?

Icke sa Nicke. Det tror jag inte ett dugg på.

Självklart är Brynäs tillfredsställt över att det gått så bra, men att spelarna skulle vara så mätta och nöjda att man inte ska kunna rubba rikemansklubben från flygarstaden, det är mig helt främmande.

Annons

Inte när det är seriefinal.

Inte när Läkerol Arena är närapå fullsatt.

Inte när självförtroendet och tryggheten genomsyrar hela laget och chanserna att äntligen slå den stjärnbehängda främlingslegionen tillskrivs som mycket goda.

Det är festligt att vara hockeyvän för tillfällen. Det var länge sedan jag hade så här pass roligt och i kväll ska det bli ännu roligare.

Brynäs är inne i ett stim.

Markström spelar som i trans.

Widing längtar inte längre till Washington, kan fokusera på målskyttet och fortsätta proppa puckar i mål, belöningen är ett samtal från förbundskapten Gustafsson.

C:et på Dackells tröja har lyft honom flera våningar.

Andersén är en klippa.

Hela Pucken-gänget, hustrun, sönerna och dottern med pojkvän, vill se nya Brynäs och har bokat plats i Läkerolen. Tänk, bara en sådan sak. Då kan det väl inte slå fel.

Det måste helt enkelt gå bra. Seger och fortsatt serieledning och ni behöver inte ut och köpa tidningen i morgon. Kom till Stortorget och leta upp mig, jag syns nog då jag lär vara torgets mest glada, så får ni tidningen alldeles gratis. Och så kan vi prata hockey också – sporten framför alla andra.

Det lär bli fotboll också i hockeystaden.

En match av mindre värde, nej, nej..., jag bara skojar, men valet mellan fotboll och ishockey är lätt.

Är man tvungen att välja är Brynäs självklart det alternativ som för dagen känns mest rätt. Så länge Brynäs håller hög klass kan fotbollen inte konkurrera. En bra elitseriematch, som den mellan Brynäs och Modo, är överlägsen ett bottenmöte som GIF–Ljungskile i underhållningsvärde.

Sedan kan man naturligtvis älska fotboll mer än hockey, det är inget att säga om det, då går man självklart på fotboll. Men för alla som uppskattar bra idrott, utan speciella känslor varken åt den ena eller andra hållet, de tar cykeln, bussen eller varför inte en skön promenad upp till Sätraåsen.

För egen del tog jag promenaden i torsdags, för att rensa hjärnan och hitta ingångar till den här krönikan.

Det gick inte så bra.

Av någon anledning, som jag inte har den minsta aning om, gick jag och småsjöng ”De sista ljuva åren” med Christina Lindberg och Lasse Stefanz i stort sett under en timmes promenad.

Visst, jag gillade låten rätt skarpt när den var på topp, en riktig tryckare och fantastiskt skön att dansa efter, men det var många danssteg sedan och att sångerskan skulle tränga sig på så närgånget att jag märkbart kände mig irriterad förvånade mig.

Tog en sväng in på Strömvallen, kanske skulle GIF:s träning få mig på andra tankar, men någon fotbollsspelare såg jag inte skymten av. Jag har inget emot fotboll, GIF, Pelle, Hugosson, Woxlin och Berggren, är inte sämre människa än att jag kan säga: ett stort lycka till, GIF.

Jag var rätt bra och dansa en gång i tiden.

Onsdagskvällar med Sven–Ingvars på Aspnäs, tror att krogen hette så, på Frösön var heliga.

Nu har jag nästan glömt bort hur det är att dansa. Men en liten svängom för Brynäs på Stortorget på söndag ska jag väl klara.

Om någon skulle bjuda upp.

Tidningen får ni på köpet.

Mer läsning

Annons