Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

En lång rad premiärer - den sista roligast

Äntligen nedsläpp. Premiärer är något speciellt.
Jag såg min första elitseriepremiär hösten 1976. Då spelade guldgrabbarna, som i går kväll ropades in på den röda mattan och hedrades av över sex tusen i Läkerolen, jag minns inte vilka man mötte men jag är rätt säker på att Brynäs vann.

Annons

man aldrig för gammal för. 32 hemmapremiärer har det blivit och jag har gått till alla med en spännande ovisshet som kittlat hockeyhjärtat över vad som väntat därinne. Premiären i går var min sista som arbetande journalist.
Av alla hemmapremiärer är självklart 9–1 mot Linköping i fjol den som främst etsat sig kvar på näthinnan. Det var en enastående match och efteråt drömde många av oss om nya SM-finaler.
Men det vete tusan om inte den i går var den roligaste. Så som den slutade. Jag hade i alla fall inte väntat mig det.


Färjestad var ett hyggligt premiärresultat.
Ett hemmapoäng var jag beredd att köpa. Ett resultat jag har varit rätt nöjd med.
Det var vad jag kände när matchuret tickade allt snabbare mot en förlängning. Största anledningen till att Brynäs fick till en förlängning heter Jacob Markström.
Den unge målvakten höll mycket hög klass, hans räddningar i mittperioden var av den svettiga sorten, helt ensam räddade han Brynäs.
Jacob tillsammans med Juuso Hietanen var Brynäs två bästa spelare.
Så sa det bara pang efter 1.24 i förlängningen. Var jag nöjd med ett oavgjort resultat så vad kan jag säga efter 3–2? Mer än att det kändes oerhört skönt och att hockeylivet är bra härligt sådana här gånger.
Brynäs var illa ute i mittperioden. Men Markström var stor och tät, laget inspirerades säkert av ”Markans” storspel och man fick tillbaka lite mer kraft för att orka utmana Färjestad i sista och fick den där chansen man behövde få.


Brynäs slog topplaget Färjestad.
Ibland kan energi och inspiration försätta värmländska bergknallar. Det finns matcher där viljan över att få visa att man inte är så dåliga som man fått hört så fort man kommit utanför omklädningsrummets dörr.
Efter att Micke Sundlöv stängt transferfönstret har de tolvfaldiga mästarna inte varit vatten värt.
Jag kan gissa mig till att kapten Dackell samlade sina mannar i omklädningsrummets mitt, där de knöt nävarna i en tyst överenskommelse, nu jäklar ska vi ut och visa att alla ”experter” har fel.
Det är ju bra. Det är helt lysande, då har all negativism som jag och andra skrivit, i alla fall haft någon nytta med sig.
Segern i går var imponerande. Premiäromgångens största skräll – och garanterat den skönaste... Att Frölunda förlorade på nytt, 1–2 mot Södertälje, anser jag nog vara en mindre skräll.
Någon stort hockeyunderhållning var det inte.
Men en helt okej hockeymatch sett ur hemmaögon. Jag hörde min värmländske vän, Per Mårtensson från NWT, tycka att allt var skit.
Det kan jag mycket väl förstå, men i Gävle har vi numera rätt små krav och förväntningar, med den utgångspunkten var jag mycket nöjd med det jag fick se.
Laget Brynäs ska rosas. Förutom de två topparna, redan nämnda, var Dackell riktigt bra och Dixon gjorde en godkänd insats.
Några blev jag besviken på. De kan så mycket bättre. Men efter en premiärkväll och två oväntade sköna poäng glömmer vi det snabbt och i stället njuter över segern.

Mer läsning

Annons