Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Fallet Bertilsson ett misslyckande för svensk hockey

Jag hade köpt en dom på tre matcher, på fyra, på sju – till och med på tio som det skrikits om.

Om jag hade kunnat ta den på allvar.

Om jag hade sett den som ett avstamp för en ny bedömning och ett uppdaterat synsätt.

Om jag inte hade upplevt den som ett lätt pinsamt vindflöjelbeteende.

Annons

Det här handlar egentligen inte om Simon Bertilsson, som jag upplever som en ung, modern och egentligen modest hockeyback som ofta tacklar både jyste, effektivt och med grundtanken att erövra pucken.
Att han gick över gränsen mot Jonas Berglund i Luleåmatchen förra veckan tänker jag inte muttra vidare om.
Det får konspirationsteoretiker göra.
Så var det, även om åsikterna om hans tackling varierar från att han egentlingen borde ha medalj och hyllas av kommunfullmäktige – till att han skulle åtalas i civil domstol.

Därmed till det intressanta. Det finns en viktig debatt i svensk hockey som handlar om den här typen av tacklingar, där avsaknaden av respekt för motståndarna är det centrala samlingsutrycket. Det, och att avarten tackling mot huvud med hjärnskakningar som följd är något som måste stoppas, beivras, vad som helst.
Av någon anledning fick just Simon Bertilssons tackling de stora tyckarna i etermedia att gå igång.
Och disciplinnämnden svarar med att lite halvfogligt avkunna en dom – men inte på ett enda vettigt sätt placera in den i ett händelseutveckling.

Det är en bekväm värld, den här med datorer, internet, youtube och varenda åsikt inom en knapptrycknings avstånd.
Därför kan jag lätt jämföra Bertilssons bravad med Djurgårdenspelaren Jimmie Ölvestads tackling mot huvudet på en annan Luleåspelare för två veckor sedan.
Jag ser vad jag ser.
På en liten helvetesskala placerar jag Ölvestads övergrepp några pinnhål över Bertilssons.
Så är det bara.

Men framför allt kan jag sitta och spela klippen fram och tillbaka, och fundera och analysera.
Jag klickar också lätt vidare till NHL-sheriffen Brendan Shanahan som är sportens enväldige domare i en liga som omsätter miljarder och innehåller så många matcher och så många lag mer än elitserien att det knappt går att överblicka.
Men det jag slås av är hur intressant och trovärdigt det är att lyssna på argumentationen kring domar, och via videoklipp kunna jämföra och förstå hur Shanahan hittar den linje i bedömning som krävs för att kunna fullfölja sitt uppdrag.
Det är exempelvis högst lärorikt att se klippet där Shanahan visar på spelare som hanterar tuffa situationer på rätt sätt, och i-n-t-e väljer att fullfölja totalt hänsynslösa tacklingar. Och det finns exempel på klockrena tacklingar, perfekt utförda mot kroppen, som tar luften ur även åskådarna. Hockeytacklingar, som vi vill ha dom.

...jag vet att det inte är några dumskallar som sitter i disciplinnämnden, verkligen inte. Det är både kompetens, kunnande och erfarenhet. Men därmed inte sagt att det blir rätt.

Det här är ett intressant, modernt sätt att snabbt leverera avstängningar och böter – och samtidigt pedagogiskt tala om vad man vill ha i NHL-hockeyn och vad man inte vill ha.
Jag tror det inte handlar om det sitter en, två eller tre personer i en disciplinämnd. Det handlar om hur man motiverar ett domslut, och hur man presenterar det – och hur man visar för alla som vill vad man tycker är rätt eller fel.
Det här är ett arbetssätt som svensk hockey måste hitta fram till, och det snabbt.
Det är ett förfarande som gör det tydligare för alla som har åsikter om allt som händer på isen, och det är många och det handlar om en sport med känslor både därnere och på läktaren.
Det är ett sätt att tydligt visa hur man vill ha det.

Det pinsamma med disciplinnämndens dom är att den inte ett ögonblick andas att den utgår från en ny straffskala.
Men det är väl så man egentligen menar.
Att precis som det i ett annat ämne finns en Bosmandom, så finns det nu svensk hockey en Bertilssonsdom där allt som händer efter den ses med andra ögon.
Eller?
Eller?
Eller?
Nej, jag förstår tyvärr exakt hur det ligger till. Här har hockeyförbundet hittat en matta att sopa ett problem under, en syndaback till syndabock under en het debatt – nu nöjer man sig med det.

Brynäs gör rätt i att överklaga domen. Inte för att den egentligen ska ändras – utan för att debatten behöver förlängas och inte förträngas.

Det var en massa ord om något som egentligen hände i den förra hemmamatchen – den mot Luleå.
Här kommer dock bara några få, om vad som hände i gårdagens match – den mot Skellefteå.
2–3. Ett tidigt baklängsmål igen (1,12), och ett tidigt 1–3 redan efter 21 sekunder i den sista perioden.
Däremellan säsongen sämsta hemmainsats av Brynäs, som nu sedan inropningen på isen från AIK-segern har två raka förluster i Läkerolen.
På lördag är det Hockeyfesten, i matchen mot Linköping, och då blir det fullsatt, festligt – och vadå. Klart är i alla fall att det här inte var någon förfest, det var inte ens en fickljummen koskenkorva i ett buskage. Brynäs får skruva upp sig med en bortamatch igen.

Brynäs tappade tidigt bort sitt spel, sin inställning, delar av sin heder och framför allt sin framtid. Inför förbundskaptenen Per Mårts ögon gjorde inga av de kommande storheterna några imponerande prestationer.
Bäst var fjärdekedjan (och "Honken" – men han har varit bra sedan han satte på sig tröjan med nr 40).
Inget fel på det, och jag gillar verkligen att Mads Hansen är tillbaka på den nivå han hör hemma och Martin Johansson och Ollas gnider på.
Men det är inte den kedjan som ska leda Brynäs hösten 2011. Järnkrok någon? Nordquist hallå? Jonsson ajdå!

Brynäs hade i den här matchen chansen att lyfta och skugga serieledningen. Det visste man. Det hände inte. Det kan verkligen vara värt att tänka på. Det kan också verkligen vara värt att analysera och mala ned i motivation för Tommy Jonsson.

Mer läsning

Annons