Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Hockeyfest? Nej, det här känns som hockeypest

Hockeyfest någon?

Hockeypest? Jodå.

Massor av det.

Jag tar bara några siffror i mängden. 2–3 mot Linköping. Tredje raka förlusten på hemmais. Uselt ynkliga elva mål framåt på sex matcher.

Annons

Det kanske räcker egentligen, för det här behöver ingen videogranskning, ingen disciplinnämnd och går inte att överklaga:
Brynäs, det Brynäs som glimrade lite glatt under fyra-fem matcher, är nu nere i det som brukar kallas elitserielunk och brukar inträffa nånstans in i november.
Problemet är att Brynäs nästan är ensamt av elitserielagen att ha hunnit fram till den transportsträckan.
Problemet är också att Brynäs inte har nått upp till nån respektfull poängnivå som ger anledning att glida på vänster skridsko.

Och problemet fanns verkligen där och då, mitt under hockeyfesten. Det är i Läkerolen, hemmaplan, som Brynäs har hamnat i nån slags förlamning – men jag tänker inte gå så långt att jag vill kalla det guldkramp, även om jag tror vi ska undvika det snacket på några månader nu.
På bortais har det blivit elva poäng på sex matcher, faktiskt poäng i fem av sex matcher. Alldeles utmärkt.
I Läkerolen blott två segrar, och nu fyra förluster. Och förklaringen är ett energilöst anfallsspel, där det går att hitta förklaringar i skridskoåkning, passningsspel och skytte (elva mål, elva usla mål, bara elva!) – men också lite i en bekvämlighetsfaktor som gör att området närmast motståndarnas målvakt känns jobbigt att beträda.

Linköping är ett högst kompetent hockeylag, med spelare på stjärnstatus och en lägstanivå som en del lag skulle vara nöjda med om det var den egna högstanivån.
Men det är också ett lag som mycket sällan gör mer än vad som krävs, och därmed går att överträffa.
Därför, den här matchen skulle Brynäs ha vunnit.
Speciellt som lotterna med vinstchans trillade in, flera gånger.

Jag tar det i tur och ordning.
Utvisningen av Jonathan Granström, med efterföljande matchstraff, var helt felaktig. Men sånt händer, speciellt just nu – och Brynäs klarade femminutersutvisningen.
Det borde ha gett energi så det räckte och blev över, och även känslan av att ha blivit förfördelad kan omvandlas till segerattityd.
Sedan kvitterar Brynäs (Järnkrok) i ett powerplay i slutminuten av andra perioden. Perfekt.
Och i inledningen av den tredje tar Brynäs ledningen med 2–1 efter ett mål av Simon Löf.
Nånstans där borde det ha varit klart. En vändning var fullbordad. Men Linköping gjorde istället enkelt 2–2 minuten senare, och tackade och tog emot ett fem mot tre-läge i matchslutet – och kvalitet måste man bocka för: Det var självklart backen Magnus Johansson, han avgjorde straffläggningen premiären i Cloetta Center också, som först gjorde mål och sedan öppnade återstoden av Brynäsförsvaret med sin passning till matchhjälten Pär Arlbrandt.

Backfrågan? Att Brynäs saknar en back sedan Ekholm (grattis till NHL-spelet förresten) är känt, men man saknar ännu mer en back när Lasse Jonsson är rätt många skär från där han måste vara.

Ny hemmamatch på lördag mot Modo. Nej, jag längtar faktiskt inte. Just nu tror jag inte ens Tommy Jonsson gör det.

Juholt och Czarnecki. Båda överlevde veckan. Den ena efter diskussion bakom stängda partidörrar, och den andra genom Christian Berglunds 2–1-mål mot Frölunda.

34 150 kronor hamnade i nån annans ficka. Säkert välförtjänt. Men ändå!

...men här var det fotbollsfest.
IFK Gävles damer belönades för sitt tålamod med ständiga förluster med den första segern i den absolut sista seriematchen. Det blev jag glad över.
Och. Det här då. Kungsgårdens SK stod för en riktig kvalbragd, när man vände och vann borta mot Strand och tog hem kvalserien till div 3.
Riktigt imponerande, riktigt roligt – och så starkt efter att ha tappat bort serieledningen och direktplatsen till trean i slutfasen av seriespelet.

Mer läsning

Annons