Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lita på grabbarna från 90-talet och framtiden

Visst, det är bara slutet av september och den tredje omgången av elitserien.

Visst, det kommer matcher som är mer taktiskt skruvade, tacklingar som är fränare och motståndare som är knäppare.

Men varför inte?

Det här var riktigt, riktigt bra, Brynäs: 4–2 mot Djurgården.

Och det här är faktiskt ett lag att älska.

Annons

Nånstans i första perioden kändes det som om det var Hardy Nilssons oömma önskan att alltid spränga gränser som försåg matchen med energi. Djurgården gick i bräschen för något nytt i fjol, och Hardy Nilsson är inte den som backar ens om han blir landsförvisad till Vitryssland.
Då såg Brynäs förstafemma fortfarande tung och trög ut, medan Djurgårdens var så där påfrestande vass, snabbskrinnande och virvlande med en viss Widing mitt i händelserna centrum.
Men med rätt sparringpartner kan Brynäs växa ut från sin strama defensiv till ett lag som ställer upp på en slagväxling.
Jag gillade verkligen matchen, och vart den tog vägen.
Jag gillade Brynäs som sög i sig energin som låg i luften, jag skrev efter hemmapremiären mot Modo och jag skriver det igen: klacken!
Jag gillade allt så mycket så jag inte ens märkte att matchen bara flög fram till slutsignalen utan att speakern hann med dragningen i 50/50-lotteriet (...den kom, och nej! igen!)

Jag vet inte hur många artiklar vi har skrivit om den nya generationen i Brynäs, om satsningen på hockeygymnasium, om rekordlistan i NHL-draften, om unga män som visslar igenom elitserien på väg mot det stora pengarna och de stora matcherna i proffsligorna.
Jag vet bara att vi kommer att skriva hur många som helst till.
Bara för att vi måste.
Brynäs har, mästarveporna i taket är tolv från 1964 till 1999, haft generationer och spelare som varit mer än gyllene; de har varit fullständigt självlysande.
Men var sak har sin tid. Dagens och morgondagens spelare hänger inte på Gävles gator, torg och konstfrusna isar längre än några år, och det byggs inte några mästarlag med kedjor som spelar tillsammans i decennier.
Därför är det här ett lag att älska här och nu.

Andreas Dackell såg så där klumpig och orörlig som bara han kan göra ibland under några byten i första perioden, men sedan kom fartvinden från Anton Rödin och ryckte med veteranen som gjorde det där tennismålet till mästarvepan med 1993.
Rödin var lysande i den första perioden innan Brynäs riktigt hade kommit loss. Jakob Silfverberg, ni märker att det här blir en namedropping av 90-talister, gjorde säsongens första match och det märktes att han hade väntat på den. Captain Ironhook himself var nu inte den främste, men vi vet vad han kan och vad han tänker göra.
Johan Larsson har varit den som genom sitt kliv från utanförskap till medlemsskap i elitserieföreningen fått de fetaste rubrikerna den senaste tiden, och hans radarkomps Ludvig Rensfeldt har istället tillbringat några veckor tillsammans med Stanley cupvinnande Chicago Blackhawks.

Men vi har inte gett nr 17 i Brynäs de största rubrikerna än, men när jag kollar med kollegorna hör jag att betyget i vår spelbörs är högt och rättvist.
Sebastian Wännström har aldrig varit den stora stjärnan, den häftiga supertalangen, men det är spelare som känt på en rad landslag, gjort tvärstopp i karriären – och nu bara har smugit in i Brynäs elitserielag.
Hans farsa Stefan gjorde nån gång några matcher i Brynäs, och bara att det står IK Huge som moderklubb är något att gilla.
Nu vikarierade Wännström i ungdomskedjan i de två första matcherna, och var så bra att när Silfverberg skulle in bokade Czarnecki om Wännström till en ny omgivning.
Det blev ingen skillnad. Wännström var 110 procent ambition, vilja, längtan och önskan där också.

Brynäs vinner nog inte det 13:e SM-guldet i vinter.
Men kul blir det. Många gånger.
Ni behöver inte lita på mig – ni behöver bara lita på grabbarna från 90-talet och framtiden.

Mer läsning

Annons