Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Lyckligt slut på sista resan med gänget

Annons

Festligt att vara tillbaka på Hovet.

Det finns inte så många gamla ärorika hockeyhallar kvar i gamla Svedala. Så fort man kommer in på Hovet känner man historiens vingslag och den rätta hockeykänslan infinner sig.

Här sitter Björns tacklingar, Stoltz gliringar, Lars-Görans VM-mål och Sterners snytingar kvar i de gamla väggarna.

Det är så det ska vara.

Det var här det började. Min första kontakt med elithockeyn. Som ung reporter var jag utsänd av Östersund-Posten för att bevaka VM 1969.

Mitt roligaste minne från Hovet är från SM-finalen 1980 när Brynäs slog Frölunda med 2–1, Stig Salming blev stor guldhjälte genom att göra avgörande målet.

Det är här på Hovet det slutar också. Det här var mitt sista jobb på bortaplan med Brynäs.

Det hade inte kunnat sluta bättre.

Brynäs vann igen och nu gjorde man det på bortais. Efter ett enda poäng på sju raka bortmatcher kom den fullträff vi länge väntat på.

Ni läser en krönika som andas segerrus. Jag ville så gärna vara med och vinna på min sista bortaresa. Det var viktigt för mig, avsluta med en seger, det tar jag med mig och det kommer jag att glädjas åt länge. Det är stort att matchen avslutas på samma glada sätt som alla tidigare trevliga minnen genom åren från Hovet.

Det kunde inte bli bättre.

Brynäs insats är helt okej och man vann fullt välförtjänt. Brynäs ägde Hovets is i två och en halv period. Efter 3–0 såg det alltför kaxigt ut, man blev stillastående och lite för segersäkra, två snabba hemmamål i power play höll matchen vid liv.

I sista perioden kom Brynäs tillbaka och jag tycker att man hade bra kontroll på vad som skedde.

Men Dick Axelssons jättechans i slutsekunderna kunde ha fått matchen till förlängning och i så fall hade det varit riktigt, riktigt snopet.

Axelsson hade öppet mål, men pucken gled förbi hans klubba.

I stället hittade Daniel Hermansson rätt med en långpuck i tom kasse.

Brynäs såg länge ut att få en rätt behaglig resa fram till seger.

Men det där tappet i andra perioden, mycket tvekan och stillastående gjorde att man drog på sig utvisningar, som Djurgården utnyttjade.

Niklas Czarnecki började coacha hårt för att hålla undan. Han gick ner på tre femmor och Lauritzen, Alcén och Vas bänkades.

Brynäs höll undan. Tack vare en bra arbetsinsats. Spelare som Lars Jonsson, Dackell, Hietanen, Andersén och Granström fick mycket istid. Jonsson spelade hela 27 minuter, ”Dacke” 22, Andersén 21 och Juuso och Jonathan strax under.

Lars Jonsson är ofta svårbedömd.

Kan bero på att Brynäs backstjärna varvar bra spel med mindre bra. Lite berg och dalbana under samma match.

Men i går var han bra. Villig i offensiven, fyra skott, bara Widing sköt fler. Stark i defensiven med bestämd attityd i närspelet och skicklig med puck. Bra så, Lars. Det är så här vi vill se dig i alla matcher.

Jonathan Granström vill jag också berömma. En arbetshäst som aldrig viker ner sig och nu tog han fight på varje millimeter av isen. Det gjorde Emil Sandin också och Daniel Hermansson som dubblade sin tidigare målskörd.

Rosor över krigarna. Det speglar också matchbilden, det var krigarna som såg till att en svit bröts och man vinner andra raka segern efter åtta raka utan trepoängare.

Inget ordnat spel av Djurgården.

Ingen ordning i föreningen heller verkar det. Riktigt pinsamt på presskonferensen efter matchen där ingen enda ledare från föreningen bemödade sig att närvara. Ingen pressansvarig, ingen tränare eller lagledare. Skitdåligt av en förening som före matchen kallades sig Sveriges bästa förening.

”Ni läser en krönika som andas segerrus. Jag ville så gärna vara med och vinna på min sista bortaresa. Det var viktigt för mig”.

Mer läsning

Annons