Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ove, Ove, Ove - och Oktoberfesten on ice

Mads Hansen avgjorde i förlängningen, och det är en sån där trogen, trygg och pålitlig hockeyarbetare som förtjänar att bli matchhjälte lite oftare än han blir det.

Annars hade det blivit straffläggning, och då är jag säker på att det hade hörts "Ove, Ove, Ove Molin" från läktarna och nr 21 hade plötsligt stormat in och avgjort.

En sån kväll var det.

En kväll där allt kunde hända, och gjorde det.

Annons

Trots ett Brynäs i överläge från början, och en rent vanvettig press mot Timråmålet i slutet av den andra perioden ("Bästa spelet någonsin", sa Czarnecki – och han borde veta), blev det aldrig mer än 1–0, 2–1, 3–2 och 4–2 innan Timrå var ikapp i sista perioden – och sånär höll på att vinna.
Ingen verkade egentligen veta vad det var för match. Den gamle storbacken Arto Blomsten gick förbi i en periodpaus och undrade om jag var vaken (och han borde väl också veta?).
Tränarna Czarnecki och Perra Johnsson kom in på presskonferensen och småskrattade tillsammans som om de hunnit med att dra några fräckisar i trappan upp, men klargjorde att det fanns väl inget annat att göra efter det här.

Ove, Ove, Ove Molin!

5–4 till Brynäs i alla fall, två poäng – och det betyder att Gävles egen Oktoberfest on ice fortsätter den här veckan; 4–2 mot Färjestad, 3–2 mot AIK och så det här – åtta viktiga poäng som betyder en liten hissfärd i tabellen och inför en vinnarkänsla i laget.
Jag vet inte (och varken Czarnecki eller Johnsson heller, eller någon annan), var lättsinnet som släppte loss offensiven, men glömde rätt mycket annat och både skärpa i skott och försvarsspel, kom ifrån.
Det kanske var så att även de högst professionella hockeyspelarna rycktes med i den allmänna glädjeyran när Ove Molin hyllades med först en match, och sedan en offentlig och ofantlig avtackning som...ja, den kändes i hela kroppen.

Jag har inte fått det kontrollerat från läkarhåll, men det känns som min puls sjunker i försvarszon och går upp i anfallszon så snart Mattias Ekholm är på isen. Mer behöver ni inte veta för att förstå vem som var Brynäs bäste spelare på isen i går.

Ove, Ove, Ove Molin!

Nånstans i veckan hörde jag surret om att det var märkligt att Ove Molin inte skulle hedras med att få sin vepa i taket på Läkerolen samtidigt som hyllningsmatchen, men jag bestämde mig då och jag tycker det nu – Brynäs har fått ordentlig fason på hur man ska hålla sin historia levande.
Det här var alldeles rätt, och det var alldeles underbart.
Brynäs hade till och med flugit in Tom Bissett, numera bankman hemma i USA men en hockeyspelare som varken jag eller någon annat med någon typ av koppling till Brynäs kan glömma.
Tomas Ledin ligger väl inte på litteraturpristagarnivå i sina texter, men då på 90-talet och i går spelades "Ja ja ja du, kan lita på mig" när Bissett dök upp och inget kunde vara mer rätt.
Det blev en helt magnifik hyllning av Ove Molin, och det bästa av allt är att nu vet vi att han någon gång kommer tillbaka för att hissas och hedras. Jag har fått initierade Brynäsfolks ord på att så är fallet.

Kalla mig gärna för blöthjärtad, men jag gillar verkligen när stora idrottsmän även när de stora strålkastarna på scenen har slagits av, får uppleva folkets kärlek.
Jag har förväntningar på sånt, och Brynäs har inte gjort mig besviken genom att tidigare under rent vackra ceremonier skicka upp Tord Lundström, Håkan Wickberg, "Tigern" Johansson, Lars-Göran Nilsson, Stig Salming, Stefan "Lill-Prosten" Karlsson och Wille Löfqvist under taket i Läkerolen.
Jag skickar gärna passningen västerut också, där Göransson arena är det nya bandytemplet och där en spelare som Stefan "Pumpen" Andersson någon gång, och "Knatten" förstås och "Murren", måste få sina hyllningar.
Vi är alldeles för dåliga på sånt här i Sverige, och i Gävle. Att det tog runt 25 år av kamp för friidrottsvännen Bosse Brügge att döpa om Gavlestadion till Gunder Häggstadion säger rätt mycket.

Brynäsklacken förresten – den bara fortsätter att leverera.

5–4. Det kanske inte var en välspelad match, men det var en kul match och det var en målrik match och kanske var det rättvist på något sätt – men jag gick hem med ett leende på läpparna och nynnade "Ove, Ove, Ove Molin" för mig själv.

Mer läsning

Annons