Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Satsa allt nu, Brynäs - innan alla sticker!

Först skrev jag en snirklig inledning på den här krönikan, sedan en till.

Men varför krångla till det.

Jag vill ju bara så här, när SVT tydligen ska sända klassiska Utvandrarna i repris på lördag och hela golfbanan var full av hockeyproffs i går, skriva och skrika så här:

Satsa allt nu, Brynäs!

Gå för guldet, Brynäs!

Annons

Det handlar om att utnyttja Den Gyllene Generationens sista gemensamma säsong, och att det råkar sammanfalla med att Brynäs går in i sitt 100:e verksamhetsår ser ut som en tanke.
Brynäs har visat sig vara den stora talangfabriken i svensk hockey. I fjol satte man något slags bakvänt svenskt rekord genom att förlora målvakter som man knappt hade till NHL.
I år är det lite annorlunda. Nu är det spelare med Made in Brynas tatuerat nånstans på kroppen som skriver på de allt fetare kontrakt som agenterna förhandlat fram.

Visst, jag vet att Jacob Markström försvann i fjol – men det är och var en ung man med förutbestämt öde att hamna i NHL och dessutom bli en stjärna där, och som jag hoppas att hans kropp ska hålla för det.
I år handlar det alltså om säsongens komet Mattias Ekholm som efter bara en säsong i Brynäs sticker till Nashville, och som bara visslat förbi Brynäsbåset.
Och Anton Rödin, som skrev kontrakt i fjol och sticker i år. Jag hoppas verkligen hans axlar håller, för är det något man måste kunna i Vancouver just nu så är det att stå pall för trycket.
Men framför allt de som skrivit på, och som stannar en säsong till.
Johan Larsson, som tidigt blev en favorit, som redan fått ett kontrakt med Minnesota.
Bomhusgrabben Sebastian Wännström, som faktiskt inte gjort något elitseriemål än, som i sista minuten skrev på för St Louis.
Och Jakob Silverberg, brynäsare sedan generationer tillbaka, och den som skickar den vinnande signalen till Brynäs, Gävle och varenda hockeyanhängare.
Ottawa vill ha över Silfverberg redan nu. Kanske helst i går. Men Silfverberg vill spela en säsong till i Brynäs, han vill bli ännu bättre (och jag säger så här; den bössan – Silfverberg kommer att tillhöra elitseriens bästa målskyttar i vinter).

Det är ovanligt moget, ovanligt modigt och ovanligt en massa andra saker också att välja det språket mot en proffsklubb.
Men jag tror Silfverberg, som har en lång och intressant karriär framför sig, ser en möjlighet att göra något stort i vinter. Han tror på Brynäs, han tror på nye tränaren Tommy Jonsson och han tror på sina unga kollegor och sina äldre.
Själv tror jag på Silfverberg, och framför allt är jag nästan rörd av hans proffsiga attityd och karaktär.
Jag tror också på Johan ”Honken” Holmqvist, som mer eller mindre krävt ett eget träningsläger i en ishall i Rimbo, och kommer att bli den målvakt som hade behövts i vintras. ”Honken” vill visa att han är den han var för oss Gävlebor.
Han är en pusselbit som saknas, när Den Gyllene Generationen nu gör en sista gemensam ansträngning (glöm inte Captain Ironhook – gör verkligen inte det!).
Därför är det nu eller inte alls för Brynäs.

Efter år av talangutveckling, och ett rent fantastiskt inre arbete i föreningen med ekonomi, ska Brynäs fira 100 år under 2012.
Jag vet att man har en massa spännande projekt för sig, men det häftigaste finns alltid på isen.
Alla ser den lucka som Mattias Ekholm lämnar efter sig i backleden, och med den ekonomi Brynäs nu har, med det unga spelarmaterial man har och med de resultat man presterat de senaste säsongerna...
...så finns det inget annat än att visa supportrarna att man ser öppningen, möjligheten, chansen. Att vinna är svårt, att försöka är lika svårt.
Jag hoppas verkligen att Brynäs nu satsar och investerar i sin historia och sin nutid – och använder resurserna till att förstärka på backsidan.
Det verkar som att spelarna tror på något stort.
Jag tror på något stort. Jag vill verkligen göra det.

Jag vet att det fanns proffstyckare för några år sedan som såg Brynäs juniorsatsning som en pseudoverksamhet, och hellre tyckte man skulle köpa finska pinnar eller kanadensiska backar för pengarna. Jag var och är inte av den åsikten, även om det kanske hade gett samma resultat, sportsligt.
Men det avtryck i sin egen hockeyhistoria, och den tyngd det ger att skicka iväg båtlast efter båtlast av unga förhoppningsfulla män till NHL, och i värsta fall nån underliga, går inte att värdera i enstaka poäng eller placeringar.
Däremot tror jag så här; allt fler unga spelare provar lyckan i NHL, men alla kommer inte att få plats – och rätt många kommer att återvända. Och även om det är de feta bankomatutdelningarna som ger mest, så är band som knyts mellan människor fortfarande värt rätt mycket.

Det finns ett värde att veta att den där Sundlöv, den där Thelin, den där Karlsson, som snackar, lovar och berättar, är att lita på.
Brynäs byggboom kan inte fortsätta, då skulle vi snacka nån slags löpande bandfabrik. Men även om det inte kommer att spottas ut NHL-ämnade spelare i samma takt så är jag säker på att Thomas Thelin, mannen mitt i U16-laget, hockeyprogrammet på Borgis och de framgångsrika juniorlagen, inte kommer att tröttna.
Jag tror också att den satsning som nu rinner ut i en mängd NHL-kontrakt och säkert någon riktigt framgångsrik proffskarriär (Ekholm! – Silfverberg!) kommer att ge en återbäring under det här decenniet i spelare som återvänder. Såna som fick chansen, tog chansen – men har mer att bevisa och som har en koppling och ett muskelminne till Gävle, Brynäs och Läkerolen.

Men då är då, och nu är nu.
Säsongen 2011–12 – den som för klubben rätt in i hundraårsjubileumet.
Jag kräver ingenting, men jag säger så här:
Gå för guldet, Brynäs – det är nu eller aldrig.
Se på Skellefteå. Så nära var det inte där!

Bodil Juggas har rätt (i en kulturyttring i Arbetarbladet) i ämnet friidrottshallar och bibliotek. Jag trodde aldrig jag skulle skriva så här, men jag hade absolut inte kunnat skriva det bättre själv.

Mer läsning

Annons