Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Straffar - numera kan jag bara älska dom

Straffar. Man kan ha dom, man kan vara utan dom – men numera älskar jag dom.

Det kan bero på en sak.

Brynäs har blivit en vinnare i straffläggning, som 3-2 mot Djurgården på torsdagskvällen.

Och att en del spelare, jag säger bara Sebastian Wännström, har upphöjt straffskyttet till en modern konstart.

Annons

Nu kan en oavgjord, lite borttappade match som den på torsdagskvällen i går, på bara några läckra dragningar förvandlas till ett lustfyllt minne.
Det beror, kanske/naturligtvis/möjligen, på att Brynäs just vinner när hockeyn övergår i dueller man-mot-man, och halva Läkerolen står upp (...inte för att det gäller att vara snabbast ut på parkeringen).
För ett år sedan var det alltså tvärtom. Då försvann jag själv ner i tangentbordet så snart det blev straffläggning, eftersom Brynäs mest bara var en sparringpartner i duellerna.

Men nu alltså. Säsongen har gett fyra straffläggningar, det blev förlust i premiären mot Linköping – men sedan under den senaste 14-dagarsperioden gett tre straffvinster: Luleå borta (Wännström!), Timrå hemma (Nordquist – men Wännström gjorde också mål).
Och i går när Calle Järnkrok blev segerskytt, men Wännström, alltid denne Wännström, anlade tonen med det första målet – och hade faktiskt chansen att avgöra med sin straff nr 2 men då hade Wesslau memorerat klart.
Det finns dock nån slags Kenta Nilsson/Foppa-geni i snirklandet, den långa dragningen och den retfullt läckra placeringen av pucken i ett tomt mål när målvakten repar bort sargreklamen med ansiktsmasken. Den straff vi får kalla Wännström Special.
Och det här är alltså killen som missade en straff när Småkronorna kunde ha gått till JVM-final i fjol.
Det är glömt, gömt under tjocka islager, för länge sedan.
Wännströms dubbelspel är något som St Louis Blues tydligen fastnat för, för 20-åringen från Huge har redan ett NHL-kontrakt. Nu kombinerar han rollspelet som hårt arbetande forward i fjärdekedjan med att när det behövs snäppa upp och bli Läkerolens läckraste artist.
Det är bara bocka, buga och tacka.

Matchen! Brynäs stormade mot segern med en fortsättning på det rasande snabba, självförtroendespäckade hockeyn man spelar just nu.1–0 i power play efter lite mer än sex minuter när Silfverberg, som sedan försvann skadad, skickade in sitt sjunde mål för säsongen. 2–0 i mellanperioden när Widing kom fri på Honken–Johan Larssons passningar, och stod för nåt slags personligt rekord i teknisk uppvisning – vilket avslut.
Klappat och klart för en ny trepoängare, kanske en ny nolla – men istället en halv genomklappning i sista perioden. Honken (!) spräckte sig själv med att passa en Djurgårdenspelare i gapet när han ville vara framspelare igen i powerplay, sedan fick gästerna en energikick och 2–2 av bara farten.
Kvällen var på väg att glida iväg till Stockholm, men räddades av straffläggningen. Och Wännström. Och Järnkrok.

25 394. En kollega, en kille jag håller högt men ändå (!) en sån där engångsspelare, var tre nummer ifrån. Jag hade självklart grattat, låtit mig bjudas på wienerbröd – men aldrig kommit över det.

En av tidningarna som jag har förmånen att få publicera mig i har en årlig utmärkelse – Årets Gävlebo.
Det är inte svårare än så här.
Per Olsson, det allsvenska fotbollslaget Gefle IF:s tränare.
Utan Per Olsson fanns det ingen allsvensk fotboll i Gävle.
Utan Per Olsson spelade inte Johan Oremo i Djurgården, Amadou Jawo i Elfsborg – eller Alexander Gerndt i Utrecht.
Utan Per Olsson skulle faktiskt vi Gävlebor inte kunna vara lika stolta.
Utan Per Olsson skulle fotbollsklockan gå baklänges i stan.
Per Olsson. Årets Gävlebo. Har jag rätt eller har jag rätt. Precis!

Mer läsning

Annons