Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sudden death med en minut kvar att spela

Enligt lagen om alltings jävlighet så blir det alltid så här:

En spelare, vi kan kalla honom Simon Bertilsson, gör en stormatch och är den som står upp när landslagskometen Mattias Ekholm sviktar och har en rysare till genombrott med en stolpträff under matchen.

Men lik förbannat är det just en spelare, vi kan kalla honom Simon Bertilsson, som trasslar in sig i sig själv, ramlar på arslet – och Den Som Ingen I Hela Gävle Vill Se Som Matchvinnare kommer fri och avgör.

Annons

Det här var matchen med sudden death med en minut och 25 sekunder kvar att spela.
1–2. Surare än surt.
Förlängningen var nästan på väg när Rickard Wallin, ni visste väl att det var han förstås, fick den där gratischansen och en sån spelare behöver inte mer.
Färjestad behöver inte mer än så, för Färjestad anstränger sig ofta inte mer än man behöver för att glida fram på en räkmacka med bekvämlighetsflagg i slutspelet.
1–2. Bittrare än bittert.
Så blev det.

Så här hade jag önskat allting.
Kvällen borde ha blivit Johan Larssons. Han hade nu, tack vare sin egen kompetens och på grund av andra spelares skador, avancerat fram till rollen som center i förstakedjan.
Han spelade som om den positionen varit hans de senaste tio åren, och därför fick han också Läget.
Med sju minuter kvar stack han mot mål, fick passningen, sköt eller nästan försökte pressa in pucken genom Färjestads Salak.
Men tvärstopp.
Mål där, och halva Gävle hade suttit och putsat på smycken av gotländsk granit i dag. Jag lovar. Jag hade varit den förste.

...det var fortfarande en minut och 25 sekunder kvar av matchen när det avgörande målet kom, men sedan fanns ingenting kvar av Brynäs. Timeouten var utnyttjad, krafterna förbrukade, 1–2-målets hånflin hängde över hela hallen och Brynäs kunde ha plocka in en sjunde, en åttonde, en nionde spelare istället för Greiss. Inget hade hänt ändå.

D-e-t var troligen, om inte hela lottoraden faller på plats i Löfbergs Lila Arena på onsdag, Niklas Czarneckis sista match i Läkerolen. Det är inte alla som får sluta som en vinnare, men lite är det väl hur man värderar och sorterar verkligheten.
I slutspel är det visserligen bara de karga resultaten som räknas, oavsett hur de hamnar på mediakubens ledceller.
Men ändå.
Czarnecki samlade ihop ett lag som inte fanns, och han fick ett lag där nästan hälften har ett personnummer som börjar på 90 att utmana en av svensk hockeys tyngsta pjäser. Czarnecki matchade sitt lag för en lång kväll, och det gjorde att vi satt och spanade in spelare som Martin Hellgren och Linus Fröberg.
Det var en strålande, stolt insats av ett sargat lag och en tränare som bevisade att han var här i kväll och inte varit någon annanstans under hela slutspelet.
Men allting tog slut alldeles för tidigt.

Grymt sa Greiss. Jag behövde inte ens fråga honom.
Den så starkt kritiserade tysken hade en kväll där han höll uppe halva Brynäs och hela stålställning som håller taket på Läkerolen på plats. Han gjorde de normala räddningar, och han gjorde de omöjliga.
Jag hade så gärna joddlat en hyllning.

Istället blev det Eero the Hero en sista gång i alla fall. Banderollen "Snälla Eero Stanna" på ståplats, och till slut det efterlängtade 1–1-målet som fick de 7276 (inte ståplatsgänget) att vråla sig loss från inställningen Vi-gick-bara-hit-för-att-vi-hade-biljett-men-egentlingen-tror-vi-inte-på-det-här.

Jag hade 59 853. Det blev 61 207. Jag behöver inte kontrollera, jag är ändå så säker på att det var en Färjestadsanhängare som vann. Troligtvis en som hette Wallin.
Men det kommer nya 50/50-lotter. Nästa säsong.

...enligt paragraf 2 i lagen om alltings jävlighet vinner nämligen Färjestad på onsdag också. Med uddamålet.

Mer läsning

Annons