Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tidiga vårkänslor i Läkerolen

Det var sommar ute.

Det var vår inne.

Hockeyvår. För rätt många hade redan förflyttat sig en hel elitserie och lite till framåt i tiden och klacken lyckades här, den 1 oktober i den sjätte omgången, ropa in ett nästan lite generat och förvånat Brynäslag på isen igen.

Jag tror jag väljer att kalla den Honken-effekten, och får lite spel själv eftersom jag kommer ihåg målvakts-defekten från i fjol.

Annons

Först stod Niklas Svedberg stabilt i tre matcher. Sedan var det Johan "Honken" Holmqvists tur i tre raka matcher som dessutom har gett tre raka segrar.
Brynäs har inte bara inlett elitserien på ett vinnande sätt, man har även fått varenda pusselbit att stämma i det komplicerade målvaktsspelet. Det som inte bara handlar om att rädda skott, utan vem som står var och när – och i det här fallet hur man hanterar en ung målvakt på uppgång och en gammal hjältes återkomst till platsen för genombrottet.
Tommy Jonsson och målvaktstränaren Pecka Alcén har haft en plan.
Nu vet man facit.
Den håller. Brynäs har två målvakter för en hel vinter.
Stor skillnad från i fjol självklart, och en bättre start på sin karriär som headcoach hade inte Tommy Jonsson kunnat få. Den senaste veckan har alltså gett två dräpande bortasegrar mot Färjestad och Djurgården och så på lördagskvällen 4–3 mot AIK inför 6 972 åskådare.

Jag tar inte segern, Honkens vinst i Läkerolen, eller något annat som tecken på att det finns en tendens redan nu. Men stämningen i Läkerolen var rätt härlig, och klacken var bra och inropningen av laget var en slags kärleksförklaring som man ska komma ihåg om förluster börjar stå som spön i backen senare i vinter.
"Honken" gjorde en stark och intressant insats i sin första hemmamatch i sin tredje karriär i Brynäs. I den andra perioden hade han två rysare till räddningar, som dock raderades bort från jumbotronen av AIK:s två snabba mål.
Men i matchslutet var det nog inte bara jag som fick déjà vu-känslor från en klassisk match från en klassisk hockeyvår för tolv år sedan.
Det märktes också på "Honkens" reaktion, att det här inte var vilken match som helst för honom.
Det var Återkomsten.
Så välkommen hem.

Jag hade faktiskt tänkt skriva rätt många rader om att det måste vara en fördel att spela i ett lag där unga spelare som Silfverberg och Järnkrok, och gamla som Dackell, skapar en vinnande vägg som man kan luta sig mot och till och med ta skydd bakom.
För så har Daniel Widing haft det.
Sedan visade han redan i första bytet på en energi som räckte och blev över, gjorde första målet för säsongen och hans kedja med Jonas Nordquist och Sebastian Lauritzen var faktiskt Brynäs bästa.
Den sistnämnde förresten, den som de kallar Basse, var förresten absolut bäst och en spelare som varje lag med självaktning och intresse av vinnande underhållning måste ha.

I en berömd intervju sade Sven Tumba, som hedrades och hyllades på alla elitseriearenor i går, att "det ska vara lattjo att lira hockey".
Och själva matchen i Läkerolen var en hyllning i sig, för det var lattjo att se på hockey. Det var egentligen den perfekta dramaturgin för en hemmamatch. Tidiga Brynäsmål, ibland rena klapp-klapp-spelet, sedan en motståndare som kaxade upp sig och dramatik ända fram till den vinnande slutsignalen.

...18-årige Jonathan Johnson, född i Gävle och moderklubb GGIK, gjorde A-lagsdebut för Frölunda på fredagskvällen – och till och med mål på New York Rangers. Just det, tidigare Brynäshjälten Jonas Johnsons son.

50/50-lotteriet? Inte en siffra rätt.

Mer läsning

Annons