Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ursäkta, men var det här bara Förfesten?

På lördag är det Hockeyfesten i Läkerolen.

Jaha, vad var det på torsdagskvälle då?

Förfesten?

1–4 blev 4–4 på 38 helt galna Brynässekunder. Sedan 5–4 i förlängningen.

...så nej, Niklas Czarnecki, jag lovar – nu ringer vi ingen psykolog.

Annons

Det var i gårdagens tidning som vi kallade in en doktorand i psykologi från Lunds universitet för att förklara vad som händer när ett lag, vi kan kalla det Brynäs, tappar stora ledningar.
Tydligen har Nya Wermlandstidningen ringt och vill köpa den artikeln.
Vi här i Gävle borde nog istället koppla in en statistiker som reder ut sannolikheten för att ett lag som ligger under med tre mål sedan gör på 38 (trettioåtta!!!) sekunder och kommer ikapp.
Vi borde kanske istället låta Niklas Czarnecki sköta undervisningen i idrottspyskologi resten av veckan.

Jag tänker dock inte kasta mig in i allt för skruvade analyser om vad som händer i varma, kalla och kokande hockeyhjärnor under en match. Men rent formellt hade Brynäs ledningen, igen, med tre mål i bortamatchen mot Modo i tisdags – men åts upp av hemmalaget.
I går, under en som Czarnecki sa "helt fantastisk hockeymatch mellan två bra hockeylag", såg Brynäs ut att skänka bort trepoängaren, halva Läkerolen, delar av centrala Gävle och en och annan tavla på Länsmuséet, när man släppte in två mål under den andra periodens första 23 sekunder.
1–4.
Men då fick Färjestad känna på kraften från hockeyns värsta voodoodockor, den där fruktansvärda leda-med-tre-mål-förbannelsen.
Czarnecki tog timeout, sa tydligen egentligen inte så många visdomsord, men fick det där energifältet som Brynäs haft med sig i matchen att stråla ned över de gulröda oken på tröjornas axlar.
Det blev inte roligare än så för Färjestad.
Istället mellan matchklockan 7,02 och 7,40, 38 röda sekunder; tre (3), three, drei, kolme, trois, tres, τρία ...ja i alla fall tre (3) helt glatt galna hockeymål.

Det blev 4–4, det kunde ha blivit ännu mer under ordinarie matchtid sedan Brynäs skjutit självförtroendet av Färjestads försvarsspel och målvakt Alexander Salak.
Nu kom det en extrapoäng i förlängningen, sedan den återuppståndne Jonas Nordquist fått en chans till skänks av en sönderstressad Dick Axelsson i Färjestad.
Just Nordquist har så länge varit ett mysterium, att jag under vissa tangenttryckningar avvägt att kalla honom för Brynäs svar på Gefle IF:s Mikael Dahlberg. Alltså en spelare som man vet/tror/hoppas har så mycket att ge sitt lag, men av någon anledning döljer det för oss alla.
Nu gjorde Jonas Nordquist sitt fjärde mål på tre matcher, och hans gamla Frölundakompis Magnus Kahnberg låg mycket nära prestationerna han hade som älskad och fruktad motståndare tidigare under 2000-talet.

Vad har hänt, undrade vi efteråt, sedan Czarnecki hade låtit den underbara segern skölja bort en viss bitterhet mot tidningspsykologen.
"Vi har pratat", sa Czarnecki. "Man ska inte underskatta det goda samtalet".
Därmed låter jag Brynästränaren och resten av laget få sista ordet kring den här matchen. För det fick man verkligen.

...och ordet var tre, three, drei, kolme, trois, tres, τρία

Jag har inte läst någon av dem, torsdagens böcker: "Carl XVI Gustaf – den motvillige monarken" och "Hockeyn blev mitt liv".
Den senare ligger i alla fall på redaktionsbordet.
Den innehåller tydligen många kända och okända Ove Molin-historier, men den här finns nog inte med. Den om hockeyskribenten på en av tidningarna i Gävle som hösten 1991 muttrade och var så där besviken på värvningarna som Brynäs gjort som bara en lokal hockeyskribent kan vara.
"...och Ove Molin. Vem fan är Ove Molin?", sa hockeyskribenten.
Men det blev ju en fantastisk karriär för den där Ove Molin – och en bok också.

Mer läsning

Annons