Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Wille om cancern, livet – och att kunna mer än man tror

/
  • Sedan Wille Löfqvist drabbades av cancer har han upptäckt nya saker – både vad gäller livet i stort och sig själv.
  • Förra året mådde han för dåligt, men nu kan Wille så smått spela golf igen. Till sin hjälp har han golfbilen han fått låna och som han laddar hemma i garaget.

Wille Löfqvist har kunnat gömma sig för allt här i livet bakom ett skämt – utom cancern.
Det här är en intervju med en rädd och blyg fegis som aldrig trott att han duger, men som börjat förstå att han nog klarar mer än han tror.

Annons

Be någon beskriva Brynäs målvaktslegendar och det är stor chans att svaret blir nåt i stil med "tar allt med ett leende och alltid med en snabb replik i bakfickan".

– Jag har skapat en image av mig själv som egentligen inte är sann. Jag har väl inte lidit av det direkt – men har man skaffat sig den stämpeln blir man inte av med den, säger Wille Löfqvist, 68.

För två år sedan fick han beskedet att han hade bröstcancer som spridit sig till skelettet och plötsligt gick det inte att komma undan med att svara nåt kul.

– Nä, det här går inte att skoja bort, säger Wille, som inte använder nån betänketid när man frågar hur han skulle beskriva sig själv som person innan sjukdomen:

– Feg, allmänt feg skulle jag säga. Blyg. En som aldrig trott att han ska klara av nånting. Folk tror ju att jag har världens självförtroende men det har jag ju aldrig haft. När jag skulle till min första barmarksträning med Brynäs var jag nära att vända på väg till Hemlingby.

– Min mamma var likadan. Pappa var ganska tuff, så det är från mamma jag fått det kan jag tänka mig.

Trots rädslan blev Wille Löfqvist landslagsman, guldpuckenvinnare, svensk mästare sex gånger och gjorde 500 matcher för Brynäs.

– Men inför varenda en av de där 500 matcherna önskade jag att hallen skulle brinna ner. Jag tänkte alltid "det här kommer jag inte att greja", många sömnlösa nätter, "hur ska det här gå?" och så vidare. Men det var ju inget jag visade utåt. Det har jag aldrig gjort.

– En drivkraft för mig var faktiskt att bli känd, att det stod om en i tidningen och så där, det hjälpte lite mot osäkerheten.

Du kunde gömma dig bakom att vara "Brynäsmålvakten som är rolig"?

– Ja, lite så. Jag var alltid den som tackade ja till intervjuer och sa att det var lugnt trots att det var obehagligt. Jag minns när jag fick frågan att vara med i "Jeopardy" och sa ja på stört – sedan kom den där panikångesten som bara ekar. Jag kunde inte sova på 14 dagar eftersom jag inte tyckte jag kunde någonting.

Wille lämnade "Jeopardy" sju och ett halvt tusen kronor rikare.

– Jo...oftast har det ju gått bra, det som jag oroat mig för. Men man är ju som man är. Folk har ofta sagt åt mig att gå upp och säga några ord på fester och så där, och det har ju också blivit bra, men jag har alltid gjort det under stor vånda.

– Sedan gick det ju ganska bra när jag väl hasat mig ut på isen för att spela de där matcherna också. Men det har liksom inte hjälpt. Att vara rolig och skämta har ju blivit lite som en mask jag använt.

Har cancerbeskedet förändrat dig?

– Inte på det sättet, jag försöker ändå vara som jag alltid varit. Folk skulle väl inte förstå mig alls annars. Men man förändras på andra sätt, man omvärderar en hel del saker. Förr tänkte jag inte på hur fint vi har det i vår trädgård. Nu kan jag sitta där och bara titta på tomatplantorna, se hur dom växer. Lyssna på fåglar. Det är såna saker som man börjat tänka på...

Så som du beskriver dig själv innerst inne, hur reagerade du när du blev sjuk?

– Första tiden var tuff, då snurrade det i skallen. Men jag är faktiskt lite överraskad av mig själv. Om någon skulle sagt till mig medan jag var frisk att du kommer att få cancer hade jag sagt "det klarar jag aldrig, jag kommer att dö, det är kört". Men så blev det inte. Man vet inte i förväg hur man tar en sån sak.

– Jag kan inte säga att jag varit "stark" på det viset eftersom jag aldrig varit det. Jag kan inte säga "det här klarar jag på egen hand". Att ha familjen, min fru, vännerna, sättet man blir behandlad på av personalen på sjukhuset – det betyder oerhört mycket alltihop.

– Man tänkte mest på sig själv när man höll på med hockeyn. Nu fattar man vad som är viktigt, de människor man har runt sig. Man har inte uppskattat det på samma sätt förr. Man tänker inte så när man är 23 och stjärna och tycker kanske inte det är nåt att bry sig om. Kan man få någon att tänka lite mer på det så väl det bra.

Han pratar mycket om familjen, Wille – om hustrun Berith, sönerna och barnbarnen. Äldsta sonen Tommie flyttade hem från USA för ett år sedan.

– Han har tagit över mammas hus. Jag blev hämtad med ambulans ett par gånger förra året när det blev komplikationer under behandlingen, och mamma gick bort medan jag låg uppe på sjukhuset. Det är klart att det var extra jobbigt då även om hon var gammal, hon blev 92 år och föddes och dog i samma rum hemma i Strömsbro. Jag hade aldrig talat om för henne att det här hänt, hon var tillräckligt orolig ändå.

När Wille fick diagnosen var det till Micke Sundlöv han vände sig.

– Han var den första utanför familjen jag berättade för. Vi har en nära relation sedan långt tillbaka och pratar mycket. Lennart Hovelius är en annan jag har regelbunden kontakt med, han kom hem till mig direkt när han fick veta.

En stor anledning till att Wille nu väljer att gå ut och berätta om sin sjukdom är att fler ska få upp ögonen för att även män kan drabbas av bröstcancer, även om det är ovanligt.

– Jag har ju varit lite speciell hela livet, så det är kanske inte så konstigt att jag tillhör den procenten som drabbats...

Du var riktigt dålig under förra året.

– Jo, jag fick strålning några svängar och cellgifter med dropp och var tvungen att gå med kryckor. Ett par gånger blev det som sagt lite extra besvärligt, jag har varit trött men i stort har jag inte mått så dåligt tycker jag, jag ska inte gnälla. Och jag har alltid försökt ta mig ut och träffa folk. Jag tror man mår sämre om man drar sig tillbaka. För mig är det så i alla fall.

Gavlerinken är det ena stället han gärna besöker.

– Det är värt mycket för mig, surra lite med Glenn Hellström och spelarna, och det verkar inte som nån har nåt problem med det. Jag trivs väldigt bra där uppe och känner mig välkommen i omklädningsrummet, det hänger ju en del bilder på mig lite här och var så de flesta känner väl igen mig. Jag får åka med i bussen på bortamatcher i Stockholm också om jag har möjlighet. Sånt är man ju tacksam för.

Gävle Golfklubb är det andra stället, och trots att han inte kunnat spela har han varit där regelbundet.

– Jag har i alla fall lyckats med bedriften att tänka positivt när det gäller golfen. Jag bestämde mig helt enkelt för att inte deppa över att jag inte kunde spela, varje lördag åkte jag bredvid i en golfbil och tittade på de andra i stället. Jag fick ju i alla fall allt det andra, det sociala. Det var nåt jag såg fram emot varje vecka.

Och sedan två månader tillbaka spelar han själv igen.

– Jag har kollat med läkarna att det är okej och måste ta det försiktigt, ibland är man rädd att hela ryggmärgen ska rasa. Jag måste fortfarande åka bil runt, men bara att kunna slå igen är helt underbart. Blir det en dubbelbogey gör det liksom ingenting längre.

När Wille föreslår plats att ses känns valet givet på förhand.

– Golfklubben är ett vattenhål för mig. Jag har alltid känt mig bekvämare i golf än i hockey också. Nu satte vi mitt handicap till 12, jag har sänkt mig till 10,9 och en liten målsättning är väl att komma under 10. Jag lyckades faktiskt vinna en internmatch mot grabbarna för ett tag sedan, och då blev man ju kallad handicap-myglare och lite sånt där. Dom säger att cancervården i Gävle måste vara den bästa i världen. Det är det gamla vanliga snacket. Och det är ju det man gillar.

En hel del är som vanligt trots att allt blivit annorlunda.

Och kanske har Wille Löfqvist börjat ändra uppfattning om sig själv, åtminstone litegrann.

– Jag har tänkt lite på det där på senaste tiden. Jag är hedersmedlem i golfklubben, jag sitter i taket i Gavlerinken och jag sitter i taket i Strömsbro, många vet vem jag är... allt kan ju inte ha varit skit som man gjort.

Och det är inte fegt att berätta vem man egentligen är, snarare modigt.

– Jo, det kanske det är...

Hur mår du just nu?

– Jag känner mig bra, har lite ont i höften ibland men det är inte så farligt. Skelettet har blivit skört, men jag får medicin mot det också. Jag äter cellgifter i tablettform och den senaste röntgenundersökningen jag gjorde för tre veckor sedan var positiv. Sedan kan man ju aldrig veta vad som händer, men jag grubblar inte så mycket på det längre.

Är du orolig?

– Ibland går man ner sig lite, jag är ju som sagt ingen stålman. Men då tänker jag att det är som det är, det är bara att köra på. Jag vill inte veta så mycket detaljer utan litar på läkarna och låter dem göra det dom tror är bäst, och hittills har det ju fungerat ganska bra.

– Att få behandling på onkologen är lite som när man spelade hockey, man undrade hur det skulle gå men så åkte man ut på isen ändå och så hade man plötsligt spelat en match till.

– Och man vill ju vara med så länge det går, så är det.

Mer läsning

Annons