Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Jag släpper inte Strömvallen – trots allt

/
  • Strömvallen från 1923 är inte längre en elitidrottsarena. Men vad ska den bli i framtiden?

Annons

Strömvallen. Vad ska hända med Strömvallen?

Jag läser om bostäder, simbassänger, växthus, tävlingar och allt som andas framtidstro är spännande.

Men ändå.

Har idrotten helt tappat greppet om Strömvallen?

Har alla vänt ryggen mot den gamla fina läktare längs Kungsbäcksvägen och åt det som faktiskt är platsen där Gävles idrottshistoria en gång började. Har alla plötsligt glömt d-e-t- som verkligen är det unika med Strömvallen, och då lämnar jag den vackra arkitekturen år kunnigare att beundra och betyga.

Men det här.

En idrottsarena, en idrottsplats, så centralt placerad att höstlöven inte längre kan dölja den från andra sidan Gavleån.

En plats alla känner till och kan peka ut.

Det har för mig alltid varit det stora med Strömvallen. Dess placering i hjärtat av staden, och därmed dess närheten till allt och alla. Det här som jag kunnat mäta med mina egna steg.

Är den närheten plötsligt förlegad, som själva idrottsarenan Strömvallen plötsligt är och egentligen varit en längre tid.

Strömvallens storhetstid som arena för mycket av det fina som finns i Gävles idrottsliv är över. Det behöver inte diskuteras eller dokumenteras.

Men när arenan är utgången, är idrottsplatsen Strömvallen det?

Jag förstår att det moderna Idrotts-Gävle nu formas på det som kallas Gavlehov där så många eftersatta behov nu fylls med Gavlerinken, Gavlevallen, Gunder Häggstadion och det nya komplex med friidrotts- och innebandyhall som nu gjuts till verklighet.

Jag förstår också att Gefle IF ser Sörby ip som sin naturliga position mitt i sitt eget upptagningsområde av unga fotbollsspelare från alla familjer.

Men jag förstår inte riktigt hur idrotten, utan att bli en omättlig och omutlig kravmaskin, helt släpper taget om den gamla läktarens 26 pelare och vad som skulle kunna hända, dagligen, dygnet runt, året om, framför dem.

Jag förstår heller inte hur tanken på en levande spontanidrottsplats, för unga och för gamla, för de som inte ser idrott som annat än lek och glädje och bara vill röra på sig lite, så snabbt kan försvinna ur Gävle kommuns tankegångar.

Strömvallen var föråldrad som arena.

Men med den inriktningen skulle den vara unik igen.

Så det här är inget sidospår.

Det är en annan del av framtiden i en stad. En där platsen för elitidrotten glider över i det enbart lekfyllda och glädjerika utan prestationskrav där bara möjligheten att röra på sig, att träffas, att springa, att sparka, att hoppa finns för alla generationer.

Men jag ser bara fysiska och fyrkantiga idéer om bostäder, lite mer bostäder och så hugskott som växthus och integrationsarbete och det är nästan så jag känner att de mjuka tankarna ligger närmare Strömvallens själ än något annat.

Om inte idrotten vill vara där.

Om inte idrott vill ta plats.

Om inte idrotten vill ha plats.

Och mitt i allting läser jag nånstans något jag känner är i närheten av det jag själv tänker. Först en artikel om ett medborgarförslag som gått mig förbi i slutet av sommaren, och sedan en färsk debattartikel.

Ämnet är is. Inte det hetaste. Men intressant, speciellt om Gävle kommun har planer på att bygga en konstfryst isbana på Rådhustorget.

Då börjar vi halka i sidled. Då är vi genast tillbaka på Strömvallen.

Jag stannar där.

Jag tror jag återkommer.

Jag brukar göra det när det gäller Strömvallen.

MER LÄSNING: De största händelserna på Strömvallen genom historien

Mer läsning

Annons