Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klacksparken: Goldfinger eller neurofunk – tempot styr träningen

/

Det piper i huvudet, och det slutar liksom inte. Även när jag lämnat simhallen fortsätter pipandet, rytmiskt, med 70 pip i minuten fast jag stängt av tamagotchin och stoppat ner den i väskan.

Annons

Men pipet försvinner ändå inte, och resten av arbetsdagen genomförs huvudsakligen i ett tempo av 70 bpm. Tänk låten ”Goldfinger” som referens.

Jag har snöat in på frekvens nu. I sommar är det dags att göra en ironman igen, den andra efter Köpenhamn för drygt två år sedan och träningen är i full gång den här tiden på året.

Tävlingen blir i Roth, en liten by utanför Nürnberg och något av Europas triathlonmecka där 250 000 åskådare samlas varje år för att heja fram tyska fysmonster med mustasch och alldeles för små badbyxor. Det är min bild i alla fall.

Och nu handlar det alltså om pip. Simcoach Pär vill att jag ökar frekvensen i simtagen, från ett mystempo på 50-55 armtag per minut till att veva 70 i minuten. Tanken är inte att öka kraften i varje armtag, utan bara att dra oftare och spara tid i glidfasen. Enklare sagt än gjort.

Därför har jag skaffat en liten tamagotchi som petas in under badmössan och håller ordning på tempot.

Frekvensen är viktig även i de andra grenarna. I cykel finns det egna ord för allt så där pratar man om kadens. 90 trampvarv i minuten är ett riktvärde som används, men man tränar ofta med olika kadens, beroende på syftet med träningspasset.

Och i löpningen, har jag fått lära mig, ska jag sträva mot 180 steg i minuten för att bli som mest effektiv.

Då kan man ju alltid stoppa in en liten pipleksak under mössan och låta signalerna eka i huvudet flera timmar efteråt.

Eller, jag nämner det här som ett alternativ, så går det ju alltid att lyssna på musik med rätt bpm. Men 180 är snabbt. Irene Caras ”Fame” ligger bara på 131, Judas Priests ”Breaking the law” på 164 och Justin Biebers hela katalog är bara att glömma.

”Bitches & Ho´s (Digital Punk’s Hardstyle Refixx) med Da Bootleggers, undrar du?

Tyvärr, 150.

Billy Idol och ”Dancing with myself”, då är vi i alla fall uppe på 177 och nosar på målet.

Neurofunk, den här lite sköna utvecklingen från techstep med sitt blippande och bloppande, är generellt sett en genre som funkar bra tempomässigt, men då finns å andra sidan risken att nattsömnen, och den psykiska hälsan, ryker fullständigt. Men man blir väldigt effektiv, neurofunk är ett stresskalas utan dess like.

Jag föredrar nog Goldfinger ändå.

Mer läsning

Annons