Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klacksparken: På tränarkurs i fotboll – för att hitta en inre Klopp

/

Skotten viner kring målet men ingen träffar. När alla lunkar iväg för att leta efter sina bollar känns det bra att det faktiskt inte är nån av oss som ska spela. Vi är ju tränare, eller försöker bli i alla fall.

Annons

Som tränare måste man hitta sin stil jag har insett det nu. Första året med sönernas fotbollslag var ett prövoår, nu är det dags att ta nästa steg.

Så jag anmäler mig till fotbollförbundets inkörsport tränarutbildning C, och det första steget mot Uefa Pro-licensen som ligger sådär fyra-fem steg bort.

Men det är en början.

Är jag en Jürgen Klopp – Liverpoolcoachen som vrålar som besatt från sidlinjen, som en galen vetenskapsman med en diabolisk plan för att utplåna mänskligheten?

En Diego Simeone – som hoppar upp och ner och flaxar med armarna, och drämmer till fjärdedomaren i ryggen när han inte får göra ett byte i tid?

Eller en Jose Mourinho – som tar en vansinnesrusch från bänken, går ner på knä och glider med sträckta armar förbi föräldrarna på läktaren och tar åt sig äran när Oskar, 8 år, precis gjort mål?

Det visar sig.

Jag saknar vissa delar i kursen som hade varit bra att ha i verktygslådan. Som det här med psykningar och mindgames före och efter match, vad man ska tänka på när man trejdar spelare och vilken klädsel som funkar bäst i det tekniska området träningsoverall eller kostym? Videoanalyser, borde väl vara standard i knattefotbollen numera? Men det kanske kommer under andra halvan.

Efter en dags utbildning kliver jag i alla fall in på nästa träning med ett nyvunnet självförtroende och en aura av självklar och odiskutabel auktoritet.

Övningarna funkar, killarna lyssnar (när de inte brottas eller jonglerar med bollarna) och alla påstår att de hade roligt. Var det så här enkelt? Eller så spricker illusionen fullständigt på nästa träning.

Som journalist har man ju intervjuat en och annan tränare genom åren. Roligast var nog den spelande tränare som alltid började med att framhäva sig själv när vi ringde och undrade hur det hade gått. Han var alltid bäst på plan, vilket säkert var sant också.

Motsatsen är de tränare som räknar upp hela laget och där det aldrig någonsin finns nån som är bättre än nån annan. Ja, de är i klar majoritet.

Det skulle nog se konstigt ut om jag hoppade in i P8-matcherna, och det är tyvärr inte självklart att jag skulle vara bäst på plan heller. Så jag håller mig vid sidlinjen.

I kostym förstås. Och med den avslappnade attityden hos en lätt galen vetenskapsman.

Andra klacksparkskrönikor:

7 jan: En journalist avslöjar aldrig sina källor – inte ens på Island

10 dec: 20 kilo i ryck – då kom det diaboliska skrattet

27 nov: Goldfinger eller neurofunk – tempot styr träningen

12 sept: Livet på myren är inte glamouröst

28 aug: Revanschens år slutade i en ambulans till Kiruna

Mer läsning

Annons