Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Klacksparken: Vem lyssnar egentligen på en tränare?

/

Några ligger och brottas på gräset, en annan grupp sparkar bort bollar medan övriga diskuterar hur många kulor de vann på skolrasten tidigare på dagen. Nu vet jag. Det är alltså så här det är att vara fotbollstränare.

Annons

Tvillingpojkarna har hunnit fylla sju år och i ett svagt ögonblick lovade jag visst att träna upp dem, och ett gäng kompisar i samma ålder, till fullfjädrade fotbollsatleter. Inspirerat googlar jag övningar, övar på att peka med hela armen och ritar komplicerade kon-formationer i rutat anteckningsblock.

Så kommer första träningen. Och det är kaos. Alla gör som de vill, ingen hör vad jag eller min tränarkollega säger.

Efteråt tittar jag uppgivet på honom, och han skakar lika trött på huvudet. Till träning två har vi reviderat målsättningen till att hålla barnen på gott humör i en timme och hindra dem från att sparka en boll i huvudet på någon annan.

Som liten hade jag min egen pappa som tränare under knatteåren, och som jag minns det var vi en skötsam grupp som lyssnade på tränaren och koncentrerade oss på varje övning.

När jag frågar om det på telefon skrattar han bara.

– Skojar du? Det tog flera år innan någon lyssnade på vad jag sa.

Mina egna pojkar har nog fått en lite skev bild av deras pappas "fotbollskarriär". De vet att jag brukar spela en slags jippomatch mitt i sommaren, och eftersom jag brukar hävda mig ganska bra i just jipposammanhang, baserar de sin världsbild utifrån det. Sjuåringar behöver bara fragment för att skapa stora bilder.

– Pappa, visst spelar du bara en match om året? frågar den ene en dag.

– Ja, jo. En match får räcka tycker jag.

– Du tränar inte?

– Nej, inte fotboll. Jag tränar andra saker, men inte fotboll.

Han ser lite fundersam ut, men när han sedan springer ut på fotbollsplanen bakom huset skriker han till sina kompisar:

– Våran pappa är jättebra på fotboll, han behöver inte ens träna!

Efter några träningar är det dags för grabbarna att spela sina första matcher. De får egna matchtröjor med nummer på, och bara det är stort. Det tar någon match innan de förstår att de inte behöver lägga alla avsparkar strax framför det egna målet, men när de vinner den sista matchen är stämningen euforisk, det blir lagfoto och alla är övertygade om att de vunnit "cupen".

Den glädjen. Då vill man bara stanna tiden.

Mer läsning

Annons