Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: De små lagen med de stora drömmarna

/

Annons

Pulsen stiger, pupillerna vidgas och varenda muskel spänns.

På lördag är det stormatch. En sådan där kväll som förtjänar den finaste chipsskålen. Sittningen ska börjas i tid och bara de mest fotbollsintresserade vännerna är bjudna. Mobilen måste vara fulladdad för det kommer bli hett på sociala medier, och inte för mycket läsk i glasen för toabesök hinns inte med. Inget får lämnas åt slumpen när ettan och tvåan i Premier League drabbar samman – Chelsea–Manchester City. Det kommer att bli häftigt, mäktigt och stort. En sådan match som man älskar, oavsett sympatier.

Det är raka motsatsen till förra helgens matcher, trots att bägge lagen spelade då också. Då handlade det om FA-cupen, världens äldsta och mest anrika fotbollsturnering, drömmarnas cup. David mot Goliat. Både Chelsea och Manchester City gick in FA-cupens fjärde omgång som gigantiska favoriter men fick lämna sin respektive hemmaarenor med svansen mellan benen.

Chelsea blev utslagna av Bradford, hemmahörande i tredje divisionen, och Manchester City knäcktes av Championship-laget Middlesbrough. Glädjen hos de gästande spelarna och fansen gick inte att ta miste på och det är väl det som var det finaste – lyckan hos de som sällan får chansen att vinna något stort.

Efter matchen sa en uppgiven Mourinho: Football is beautiful, och syftade då inte på spelet på planen utan på just att allt är möjligt, allt kan hända i den här vackra sporten.

Men frågan kvarstår – hur kan det hända? Det skiljer 50 placeringar i det engelska ligasystemet mellan Chelsea och Bradford. Hur är det möjligt? Om de stora lagen hade ställt över sina bästa spelare och inte alls brytt sig om turneringen så hade det varit en annan sak, men så var inte fallet. Visst roteras det en del i en cup, men det var inga b-lag som Mourinho och Pellegrini mönstrade. Jag är övertygad om att dessa rutinerade stortränare höll genomtänkta tal om vikten av att satsa 110 procent på att ta ett steg närmare FA-cuptiteln. Samtliga Premier League-lag delar den viljan att lyfta bucklan på Wembley, ändå är hälften av högsta ligans lag redan utslagna.

Det är helt enkelt inte samma sak att möta ett division tre-lag som att spela Champions League mot Real Madrid eller Barcelona. Den anspänning och de nerver som en riktig stormatch ger förbereder kroppen på krig, adrenalinpåslaget gör spelarna starkare, snabbare, vassare. Stress är något vi har för att överleva. På stenåldern kunde det handla om att klara en attack av en sabeltandad tiger snarare än att vinna en fotbollsmatch men de fysiska reaktionerna är desamma: axlarna åker upp mot öronen för att skydda, ryggen krummas, armarna i lätt vinkel framför kroppen beredda på allt. Varje muskel i kroppen spänns, hjärtat pumpar och alla tankar lämnar huvudet.

Det här påslaget infinner sig inte hos en Chelseastjärna när ett division tre-lag kommer på besök.

Den här helgen kommer båda lagen till Stamford Bridge med samma ryggsäck av skam och förnedring. Men de kommer att lämna kvar den där ryggan i spelarbussen och när de kliver genom spelartunneln, ut mot gräset kommer pulsen att stiga, pupillerna vidgas och varenda muskelspole i kroppen att spännas. De kommer att förvandlas till det som Bradford och Middlesbrough-spelarna var för en vecka sedan, med skillnaden att de här spelarna kan konsten att förvalta det där påslaget ännu bättre.

Småstadstjejen och romantikern i mig är väldigt svag för FA-cupen med de små lagen och de stora drömmarna. Men den här helgen är det helt andra saker som lockar; miljardbyggen, stortränare, världsstjärnor, stämning och laddning i en av de viktigaste och mest avgörande matcherna i årets Premier League.

ANNONS

Live: Här följer du kvällens bästa matcher

Se också: Massor av sport på viasat.se

Mer läsning

Annons