Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Krönika: Dök upp naken – med en svan under armen

/
  • Det sägs att Hayes vid en annan match fick börja med tio man på plan då Robin Friday fortfarande satt på puben, men att han dök upp så småningom och klev på planen direkt trots tränarens protester.

Annons

Aldrig blir segrar så stora, som när man är van att förlora, en textrad så sann som någon. Den kommer från den alldeles underbara låten Grönvita Ränder, som Jonas Karlsson skrev om sitt Hammarby. En så bitterljuv jazzlåt som fångar allt vad det innebär att älska ett fotbollslag. En textrad som skulle kunna vara en slogan för FA-cupen, för det är just så jag tycker att känslan är kring den turneringen. Jag kommer alltid att förknippa FA-cupen med svartvita bilder på leriga fotbollsplaner där David har slagit Goliat.

Självklart ska jag också se mötet Manchester United– Arsenal, men den kvartsfinal jag ser fram emot mest är den mellan Bradford och Reading, just för att jag älskar vad de här framgångarna betyder för de små lagen och deras fans.

När jag tänker efter så har jag faktiskt till stor del min kollega Erik Niva att tacka för mitt intresse för den här turneringen. För några år sedan gjorde vi ett program som hette Halvtid som, hör och häpna, sändes i just halvtid på FA-cupens matcher där vi pratade om en legendar med förflutet i något av de två lag som möttes. Eller snarare, Erik pratade och jag lyssnade hänfört. Jag satt som ett litet barn på en alldeles för stor stol, dinglade med benen och tittade storögt när han berättade de mest underhållande historierna. Det enda jag behövde göra var vifta lite med armen och säga: Och sen då? Vad hände sen?

Tack vare de programmen kan jag inte se på eller läsa om Reading utan att tänka på svanar. Det är långsökt men en av Nivas berättelser handlade om Robin Friday som ska ha dykt upp till en matchsamling kraftigt berusad, naken och med en livs levande svan under armen.

Friday spelade i Reading under mitten av 1970-talet och har kallas för The best footballer you never saw, vilket också blev titeln på en bok om honom. Motiveringen till detta var att han borde ha spelat för landslaget, men det gjorde han inte. Han borde ha spelat i ett topplag i högsta ligan men det gjorde han aldrig heller. Anledningen till det var att han vägrade lyda någon, han tog inget på allvar och han levde varje dag som om det vore den sista.

De sidorna av Friday var inte bara de som satte stopp för hans karriär, utan också de som tillslut tog hans liv. Efter flera år av drog- och alkoholmissbruk dog han, bara 38 år gammal.

De som hade turen att se honom spela beskriver honom som en av de absolut bästa. Det var just i FA-cupen som Reading upptäckte Friday när de hade lottats att möta hans dåvarande lag Hayes.

Det sägs att Hayes vid en annan match fick börja med tio man på plan då Friday fortfarande satt på puben, men att han dök upp så småningom och klev på planen direkt trots tränarens protester. Sedan gjorde han matchens enda mål, ett riktigt snyggt sådant dessutom. Eller vad sägs om storyn om när han såldes till Cardiff, men arresterades av polisen redan på tågstationen när han kom dit, för att ha rest utan biljett, så nya klubben fick lösa ut honom från finkan det första de gjorde. Han var på puben natten innan debutmatchen med Cardiff, men gjorde sedan bort legendaren Bobby Moore i motståndarförsvaret, nöp honom mellan benen och gjorde två mål i matchen.

Erik Nivas tragikomiska berättelser om Fridays upptåg, om hans mål som liknades vid Pelés och Maradonas och om laget Reading – ett lag jag aldrig reflekterat över, är för mig just det FA-cupen handlar om. Då menar jag självklart inte rebellspelare med grova problem, men att få bekanta sig med mindre lag och nya stjärnor ute på de små arenorna. Därför sitter jag bänkad framför Bradford–Reading på lördag.

Mer läsning

Annons