Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

KRÖNIKA: Tio gnistrande OS-ögonblick i väntan på nya

Artikel 4 av 34
Sommar-OS i Rio 2016
Visa alla artiklar

Annons

Sportens krönikör Stisse Åberg har bevakat sommar-OS i Atlanta, Sydney, Aten, Peking och London. Nu låter han sanden på Copacabana vara orörd, och följer på hemmaplan spelen via alla möjliga kanaler som finns

Tar Sarah Sjöström det där guldet? Vem eller vilka skräller? Vilka blir de stora minnena från spelen i Rio.

Stisse Åberg har i alla fall plockat fram de egna tio häftigaste upplevelserna från sina OS, vilket innebär både stort och smått.

1) Stefan Holm, Aten 2004

Nej, inte igen. Jag har suttit och svettats och varit dyngsur på rätt många friidrottsarenor – men aldrig hamnat i en sån sjö som på Olympiastadion i Aten.

Av kallsvett.

Stefan Holm hoppade återigen i skuggan av Patrik Sjöberg när han rev två gånger på 2,34 och verkade bli fyra.

Då, i det sista hoppet på höjden lyfte det – men trots det låg Holm ändå fyra efter amerikanen Matt Hemingway, tjecken Baba och amerikanen Nieto.Ribban upp på 2,36. Hemingway rev. Holm...KLARADE. Och sedan...alla rev. En efter en.

Vilken väntan.

Stefan Holms hopp upp mot den grekiska natthimlen, den där magiska, är det största svenska idrottsögonblick jag fått vara med och skildra – i viss konkurrens med Torgny Mogrens gnistrande VM-guld på femmilen i Falun 1993.

Samma kväll tog Christian Olsson sats i trestegstävlingen, hoppade 17,79 i första hoppet och avgjorde guldstriden direkt.

Jag nämnde det visst i slutet av krönikan. Stefan Holm tog all plats den gången.

2) Cathy Freeman, Sydney 2000

Det finns större hemmafavoriter. Det finns större – och det finns det som är störst. Cathy Freeman utmanade ödet redan när hon tände den olympiska elden under invigningsceremonin i Sydney.

För vadå, vi har ju hört om svenska olympier som tappar fokus bara genom att äta frukost i OS-byn och se världsstjärnor i kön till kaffet.

Sedan, måndagen den 25 september, drar morgontidningen Sydney Morning Herald till med rubriken "The run of our lives" när Freeman, med ena spikskon i sitt aboriginska ursprung, ska sticka iväg i finalen på 400 meter.

110 000 på Olympiastaden, den var stor, jublar, håller sedan andan – och exploderar när den späda tjejen i den rätt knäppa heltäckande dräkten drar ifrån på upploppet och gör det som precis alla – utom de övriga sju i fältet – vill, önskar och har drömt om.

Ur krönikan innan Bolts första världsrekordlopp.

3) Usain Bolt, Peking 2008

På pressläktaren i Fågelboet hamnade jag bredvid en mycket seriös, holländsk variant av Lennart A Julin. 100 meter var ju en jamaicansk duell och min holländske kollega tyckte efter kvartsfinalerna att Asafa Powell såg ut att vara starkast.

Nänä, Bolt. Självklart, sa jag. Han vinner i morgon på världsrekordtid också, 9,69. Vänta bara! – och så skrev jag det i en krönika som publicerades i finalen.

Holländaren pratade inte med mig under resten av tävlingarna, utan bläddrade bara buttert i sina uppslagsverk.

Bolt sprang vidare och slog även Michael Johnsons klassiska världsrekord på 200 m.

Det trodde inte ens jag.

Men på 100 meter var jag före självaste Usain Bolt.

Frukostläsning efter de tre OS-gulden för Storbritannien.

4) Brittsommarkvällen, London 2012

Allt hände inom loppet av en timme. En timme som faktiskt måste tillhöra de mest dramatiska även i brittisk idrott.

För inom 60 minuter tog Storbritannien tre OS-guld och det var en trestegsraket som nästan skickade ut hela friidrottsarenan i rymden.

Först Greg Rutherford – som gjorde sand till guld i längdhoppet.

Sedan spelens stora affischnamn Jessica Ennis, som höll för all press och till slut sprang hem damernas sjukamp. och väl blev dame Jessica av bara farten.

Och när vi ändå var uppe i varv, just ett slutvarv på 10 000 m av Mo Farah som pressade syret ur allt och alla – framför allt konkurrenterna.

Han tog ledningen vid klockringen – och sprang sedan hem löparnationen Storbritanniens första guld på långdistans. Och sedan följde han upp det med att vinna även 5 000 m i slutet av OS.

Samtidigt som det var oerhört häftigt och festligt, så var det också lite centimetersurt svenskt också. För bakom Greg Rutherford var Michael Tornéus bara en ynka centimeter från att ta bronset i längdtävlingen. Nu tar han sats i Rio igen!

5) Michael Phelps, Peking 2008

Det är alltid journalistiskt slagsmål om pressplatserna i simarenorna, som trots att de är stora ändå inte sväljer lika många åskådare som friidrottsarenorna.

Men jag lyckades tigga/fjäska/muta mig till en plats under ett finalpass i arenan som visst hette Vattenkuben.

Phelps hade vunnit sex guld när jag satte mig ned, och skulle nu vinna sitt sjunde och tangera Mark Spitz från 1972.

Då förlorade han. Trodde jag. Trodde alla. Phelps var bara sjua vid vändningen på 100 m fjäril, när han flaxade sig mot täten – men var ändå efter serben Milorad Cavic vid målgången som gleeeeeeed mot guld. Phelps dunkade in med en sista armrörelse – och vann med en hundradel.

Sedan vann Phelps det där åttonde guldet i Peking, och passerade Spitz. Och sedan fyra till i London 2012. Tillsammans med de sex från Aten 2014 har han 18 OS-guld.

Nu ska han simma i Rio också.

6) Carl Lewis, Atlanta 1996

Carl Lewis var inte den stora stjärnan i Atlanta-OS. Det var Michael Johnson. Men ändå.

Lewis som kopierade Jesse Owens i Los Angeles 1984 med fyra guld, gjorde sitt sista ryck just i Atlanta – och stampade till i tredje försöket: 8,50.

OS-guld i längd, det fjärde i rad – i friidrott har bara diskuskastaren Al Oerter gjort något liknande.

Totalt tog Lewis nio OS-guld (lika många som Paavo Nurmi), och ett silver, och korades som Århundradets idrottare av Internationella olympiska kommittén.

Det där sista guldet i Atlanta var inte det häftigaste eller det mest imponerande, inte det mesta nånting. Det var bara en elegant slutpunkt i guld. Av politisk korrekthet och friidrottsnördighet tar jag med det.

7) J-O Waldner, Aten 2004/Jörgen Persson, Peking 2008

Fjärdeplatser är väl egentligen en svensk nationalgren, men det finns fjärdeplatser och det finns fjärdeplatser.

Sedan spelar det ingen roll att fjärdeplatsen tas av en idrottare som gjort allt så mycket bättre. Wall De Ner, som min kinesiske kollega i Aten uttalade namnet, var lite av en föredetting när han plötsligt tände till och fick fart på hela den svenska OS-truppen i Aten och återvann folkets kärlek när han spelade sig fram till semifinal som 38-åring.

Historien upprepade sig fyra år senare när den då 42-årige Jörgen Persson genomgick samma återfödelse, och nådde fram till en bronsmatch mitt bland alla kineser i Peking.

Det här är de gyllene fjärdeplatserna.

8) Lisa Nordén, London 2012

Jag är fortfarande övertygad om att jag såg rätt.

Lisa Nordén var först över mållinjen där i Hyde Park.

Men målfotot sa tydligen något annat. Schweiziskan Nicola Spirig dömdes som etta – med en marginal på 0,009 sekunder.

Nio tusendelar av en sekund. Fem centimeter – efter 54 000 meters tävlande över 1,5 km simning, 4,3 mils cykling och tio km löpning.

Bara silver? Knappast! Lisa Nordéns historia av skador, sjukdomar, blod, svett och tårar var som en ständig berg- och dalbana – nej, en ständig uppförsbacke.

Då blir man en vinnare även om man snuvas på guldet med nio tusendelar.

Det var väl därför hon fick Bragdguldet för det där dramat London – och allt som föregick det. Kvinnan med järnvilja och guldstänk på sin silvermedalj.

9) Magnus Petersson Atlanta 1996

Ett infall gjorde att jag tog en av de få bussar som körde åt rätt håll i Atlanta (kaos var ordet), och hamnade i något som hette Stone Mountain, där den 21-årige bågskytten Magnus Petersson skrällde och skrällde genom att skjuta bort två omöjliga sydkoreaner i duellskyttet.

Petersson gick till final, och även om det blev förlust mot den plötsliga hemmaidolen Justin Huish, så var det här en silverskräll i ett OS där Sverige tog åtta medaljer.

Pressläggningen var nära, och jag lyckades faktiskt forcera en säkerhetszon, ta mig in i tältet där Petersson satt och vilade ut före prisutdelningen och göra medaljintervjun före alla andra och skriva och skicka in texten.

Sedan hade alla bussar försvunnit, men jag fick lift av Radiosportens Bengt Skött, och hann precis tillbaka till Atlanta för att på en teveskärm se....Michael Johnson springa 200 meter på 19,32.

Spelens största ögonblick – fast ibland måste man vara på fel plats för att vara på rätt plats.

10) Anders Bergström Atlanta 1996

Inte medalj. Men svenskt rekord. Den glade Gävlegalningen Bergström hade färgat håret som en olympisk eld.

Sedan tog han i för kung och fosterland. Verkligen. Jag brukar bli rätt trött på att se kungen strosa omkring på olika olympiska arenor, men här blev det faktiskt en del av showen.

Bergström kom in på podiet med full fokusblick, ställde sig vid stången, vände sig mot kungen på läktarplats, bugade djupt, tog tag i stången och hivade upp de 220 kilona såg som behövdes.

Sedan dunkade han bara ned det nya sammanlagda svenska rekordet i backen igen, bugade ytterligare en gång för kungen – och gick ut i kulisserna.

Folk gick bananas, en stor japansk tevekanal ville veta allt om den där svensken.

Han blev väl elva–tolva nånting, Bergström – men det var inget snack om vem som var kung den dagen i Georgia World Congress Center i Atlanta.

Alla artiklar i
Sommar-OS i Rio 2016
Annons